Det livslånga lärandet och dess förutsättningar

I Sverige pratar vi om det livslånga lärandet. Det börjar i förskolan, fortsätter i grundskolan, gymnasiet, kanske Komvux, kanske något studieförbund, kanske rentav högskola eller universitet. Det är meningen att det inte "ska vara för sent" att utbilda sig någon gång under livet egentligen. Om du inte vill finansiera din studietid finansierad via lån och bidrag från staten naturligtvis. Du får inte studiemedel om du är över en viss ålder (tror det är 54 år, men det är omöjligt att hitta på CSNs hemsida), men redan från det året du fyller 45 så minskas din berättigade tid att få studiemedel (lån/bidrag) med två veckor/år. Det kan också vara svårt att studera om du har familj eftersom du högst får tjäna 70400 kr/termin på extraarbete. Nu har CSN ändå höjt fribeloppet, vilket är ett steg åt rätt håll, men jag kan inte förstå varför en inte får tjäna hur mycket som helst när man tar ett lån - bidragsdelen okej, men lånet ska ju betalas tillbaka?

Apropå betala tillbaka, så har jag flera gånger under min studietid lyckats tjäna för mycket, varpå CSN vill ha tillbaka pengarna på en gång. Jo, en kan få en avbetalningsplan, men helst ska pengarna vara tillbaka inom 12 månader. Ofta händer ju det här innan en slutat studera också, vilket försvårar situationen. För det första av den anledningen att en fortfarande har ont om pengar och för det andra p g a den regel som säger att om du har tjänat för mkt under mer än en termin, förslagsvis två, så är det stopp med mer studiemedel. Du kan alltså inte studera vidare om du inte 1, betalar tillbaka bums, 2 bor hemma hos föräldrarna och inte är beroende av studiemedel 3, av andra anledningar har pengar så att du klarar dig utan studiemedel.

När jag var yngre och studerade på Komvux samtidigt som jag arbetade deltid i kommunen så hände detta mig. Jag fick besked först när jag kommit in på universitetet och hade det inte varit för att min kära moder kunnat gå i borgen för mig så att jag kunde ta ett banklån och lösa skulden till CSN omedelbart, så hade jag inte kunnat studera vidare. Snacka om att jag kände att jag tillhörde den prioriterade delen av ett klassamhälle ändå.

Den här gången, när jag studerade med studiemedel med familj, sambo och tre barn, varav sambon sjukskriven, så jobbade jag som vanligt på för mycket och tjänade för mycket. Det kändes aldrig, jag lovar, ungarna ska ha jackor, skridskor, skor och delta i aktiviteter med sina kamrater, det är självklart. Att jag tjänade FÖR MYCKET slog mig aldrig, snarare tvärtom. 

Men efter tre år med studier, föräldrarledighet och extrajobb kom inte bara återkrav från CSN, jag fick också veta att jag inte var berättigad till lånedelen för min sista termin på högskolan, så det blev att leva på bidragsdelen + extraarbete. För återkraven gjordes en återbetalningsplan, 4000 betalade jag på en gång och ca 30 000 ville de ha tillbaka på 12 månader. Det är rätt tufft med tanke på att jag direkt efter studierna också skulle börja betala tillbaka på de studielån jag faktiskt varit berättigad till, ca 1500 kr/månaden.

Hur som helst började jag betala, men.... i september missade jag inbetalningen och fick ingen påminnelse, utan i slutet av november kom ett brev där CSN krävde in hela summan före den 30 november. Hahahahaha. Hallå! Jag jobbar visserligen som förskollärare nu, men jag har ju inte en lön som tillåter att jag betalar in 30 000 kronor med tio dagars varsel...

Jag hade tur. CSN var snälla och gav mig ett förslag på ny återbetalningsplan. Jag skrev under utan att fundera på hur dessa utgifter skulle påverka min ekonomi, glad att ha sluppit undan total katastrof. Jag lade på brevet i mitten av december, mitt i julruschen, och lät mina sparade slantar gå till julklappar och julmat till familjen. När jag betalar räkningarna i december betalar jag även på den nya återbetalningsplanen, utan att jag fått den bekräftad från CSN, det är väl en ren formalitet.

Döm om min förvåning när jag den 21 januari hittar ett brev i posten där CSN meddelar att de inte godkänner avbetalningsplanen eftersom den inkommit en dag för sent. Nu vill de ha hela beloppet före den 29 januari. Det står också att beslutet ej går att överklaga. Att om jag inte betalar går det till fogden som lägger på en avgift på 640 kronor + att jag då får en betalningsanmärkning som kommer att vara kvar i flera år efter att jag betalat skulden. klart en känner sig lite moloken. Och lite stressad.

Och lite fundersam. Vad är de ute efter egentligen? De vet att jag inte kan betala. Ingen (som jag känner i alla fall) kan hosta upp 30000 på åtta dagar. Visst, en kan sälja bilen, ta ett banklån, whatever, men det kommer att ta mer än åtta dagar. De har själva föreslagit en återbetalningsplan, jag har bara skrivit under den och skickat tillbaka den...en dag för sent, so what? Många brev kommer fram en dag för sent i juletid (annars också).

När Norrtelje tidning ringer till CSN säger de att det här kravbrevet går ut automatiskt när överenskommelser inte kommit in i tid. Självklart kan en få en ny avbetalningsplan. Det är bara att höra av sig...

Mycket märkligt. Ungefär en månad efter det att jag skickat in min underskrivna överenskommelse går det alltså ut ett mycket otrevligt och hotfullt formulerat brev per (fördröjd) automatik som gör att jag blir stressad, får ont i magen, sömnproblem etc och så betyder det ingenting? Ingenting? För det är bara att höra av sig så får en en ny avbetalningsplan? Varför skriver de inte DET då?

Jag har nu ringt CSN och förhoppningsvis så ordnar den snälla handläggaren det så att jag får en respit till sista mars med att betala mina 30000 (ja, det är liksom alltid 30000 hur mkt jag än betalar av eftersom räntan gör att det inte blir mindre). Först ska hon skicka ut en överenskommelse om detta till mig som jag ska skriva under och skicka tillbaka i tid...

Hur ska vi hjälpa dem som ser oss som sin fiende?

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en Svensson, jag ville gärna, men jag trodde aldrig att jag skulle ta mig dit. Med lite eftertanke inser jag att jag ändå tagit mig en bra bit på väg mot ett Svenssonliv, not upperclass precis, men så väldigt långt från den allra sårbaraste människan.

Jag har ett jobb (javisst dålig lön), jag har en bostad (åtminstone ett tag till), jag har en bil (på avbetalning), jag lagar mat till mina barn varje dag, skjutsar dem till idrottsträningar, betalar mina räkningar (även om jag nästan jämt sparar någon till nästa månad för att ha pengar till mat). Men jag har förtroende för samhället och myndigheterna. Jag känner mig inte motarbetad eller jagad av polis, socialtjänst, förskolan eller skolan. Jag känner mig inte missförstådd av sjukvården eller orättvist behandlad av hyresvärden. Jag är så mycket Svensson att jag tror att Arbetsförmedlare och personal på Försäkringskassan gör sitt bästa för att hjälpa människor. Samtidigt som jag i grunden är övertygad om att dessa tjänstemän inte förstår de människor som de ska hjälpa, så är jag beredd att stötta det system som de arbetar i. Varför? Jag kan inte själv komma på något bättre.

Men jag vet att det måste finnas ett sätt, att människor inte hamnar utanför. Om vi vågade vara vi, om inte alla bara var jag, jag, jag. Det är jag som lyckas, det är jag som misslyckas. Det är mitt fel om mina föräldrar super, om min pappa går över gränsen sexuellt mot mig, om min lärare inte kan lära mig att räkna, om jag mår dåligt. Det är mitt fel. Så jag självmedicinerar. Med alkohol eller droger. Eller spel. Och jag gör ännu mer fel. Och jag sårar människor i min närhet. Och någon myndighet säger sig vilja hjälpa mig, men jag ser bara duktiga, lyckade människor som tycker att jag är en stackare, en som inte klarar av det de kan, en som inte är lika bra som de. Det visste de redan i förskolan. De förväntar sig ingenting av mig. Ett hopplöst fall.

I min värld är våld och svordomar ingenting som förvånar eller upprör. I min värld rör sig människor runt kriminaliteten så att vi själva inte längre vet var gränsen går. Eller har vi vetat det någongång? I min värld händer alltid saker som gör att jag inte orkar, trots att jag en liten stund trodde, att jag var på väg att ta tag i alltihop, i hela situationen, mitt liv.

Jag är så van att det finns två sorters människor, det finns jag och mina vänner, eller de som finns omkring mig, som är som jag, misslyckade, missförstådda, eländiga. Så finns det de som representerar det bättre folket, som vet både vad som är bäst för mig och för alla andra. Jag missar deras möten för jag förstår inte vad de säger. De har inte hjälpt mig, inte på alla dessa år har de en enda gång hjälpt mig. De finns i skolan, på soc, på arbetsförmedlingen, akassan, på kåken, inom psykiatrin, hos polisen. Och de vet så mycket bättre hur jag ska leva mitt liv. Men de fattar fan ingenting. Ingenting. Ingenting.

Som sagt, själv är jag en Svensson, jag tillhör DEM. Jag tillhör systemet, förlitar mig på det. Vi människor är samhället. Vi människor måste stötta varandra, stötta den som är svag, är utanför av någon anledning. Solidaritet måste bli ett ord på våra läppar. Och alla måste få en chans. Mötas av positiva förväntningar. Lära sig sina möjligheter att delta och påverka samhället. Känna sig som en del och inte en sjukdom. Det finns så många vackra ord i en valrörelse. För många betyder orden ingenting. Ett steg på vägen är ändå att rösta. Om ingen lyssnar på dig, du har i alla fall din röst. Om du känner dig förvirrad och tycker att alla ljuger, minns att det samhälle som skapat jag jag jag och mitt eget fel, är ett verk av Alliansen med Moderaterna i spetsen. Det är Kristdemokrater som tycker att vi ska lämna familjen i fred, det tycker inte vi; vi tycker att vi ska hjälpa och stötta människor och familjer för att undvika att fler hamnar utanför. För ett mänskligare, mer solidariskt samhälle där alla åtminstone ska kunna känna ett uns av hopp måste vi byta regering. Att rösta är en rättighet. Utnyttja den. Ta chansen att förändra samhället som gör dig förbannad och utanför. Det är inte för sen även om vi har in i h-e långt tillbaka.