Ta det lugnt alla duktiga flickor - det är en order

Idag kom en väninna till mig och handlade i min kassa. Hon såg helt slut ut. Hon hade sovit sedan i fredags. Hon hade fått en blodpropp. Hon har en liten dotter som bara är ett år yngre än min äldsta. Hon är säkert tio år yngre än jag. Det får en att skaka till lite extra.

Jag sa åt henne att ta det lugnt, det låter fjuttigt, men det var precis det jag menade. "Ta det lugnt, för helvete". Jag tycker jag säger det till så många, så många gånger, men jag förstår att det är svårt att ta till sig. Jag är själv inget bra på det. Jag har fler väninnor som fått åka in akut med hjärtan som inte pallar trycket. Men de är äldre, inte tillräckligt gamla, men äldre. Och jag har yngre väninnor som pendlar mellan smärtor och akuttider hos sjukgymnaster och läkare. Gemensamt för dem alla är att deras liv går så fort, de har så många bollar i luften, och de är så otroligt duktiga.

Duktig flicka kommer nog snart bli ett livsstilsmönster som betecknas som lika farligt som snabbmat eller rökning. Och när allting går så fort och du hela tiden pressar dig själv till det yttersta; att göra bra ifrån dig och kanske kompensera för något som du inte hinner med, så märker du inte heller kroppens signaler när någonting är fel. Du bara springer på.

Jag var själv på väg in i någon vägg ett tag för flera år sedan. Då gjorde jag ett aktivt val. Jag insåg nämligen att det inte gick att fortsätta i samma fart (det kändes inte roligt heller) och jag insåg att om jag inte ändrar på detta med en gång, sätter gränser för mig själv, så kommer jag att få lägga av med allt, stänga dörren i ett halvår, ett år, vem vet hur lång tid det kan ta? för att sedan sakta sakta, men aldrig tillbaka igen. Jag mindes det lite från min ungdom och alla sporter och aktiviteter man höll på med; plötsligt blev det för mycket, ingenting var roligt längre och man slutade med allt. Och när man sedan gick in i tonåren var det inte intressant att ens försöka ta sig tillbaka till något.

Så, när min första dotter föddes maxade jag antalet kvällsmöten till två per vecka. Jag fick prioritera, avstå och säga nej (jättesvårt för duktig flicka). Jag avstår fortfarande från många otillgängliga möten (långt bort, sena kvällar, dåliga lokaler el dyl.) som jag kanske egentligen hade velat gå på. Jag gör det för min egen skull och för mina barns skull. Hämtar jag barnen på dagis och de är jättetrötta och griniga kan jag strunta i ett möte på kvällen (om det inte är jag som håller i det). Jag försöker av denna anledning också minska i antalet otillgängliga möten som jag själv håller i (där blev det jobbigt igen). Det funkar ändå hyfsat. Jag har vant mig med att jag är otillräcklig ibland och jag försöker acceptera det. Jag har tillgång till barnomsorg mellan halv sju och halv sju varje vardag och under den tiden kan jag vara så in i helvete duktig, men utöver den tiden blir det på familjens premisser. Det hade varit annorlunda utan barnen. Kanske hade jag inte överlevt det.

Hjärtinfarkt och ny granne

Läser att flickor med lågutbildade föräldrar har sämre fungerande blodkärl än de med mer välutbildade pappor och mammor. Suck. Tror min pappa gick i skolan sex år. Mamma tog åtminstone realen. Sen dog pappa 44 år gammal i, rätt gissat, hjärtinfarkt. Och dessutom har jag en medfödd förträngning på lungpulsådern. Lika bra att ge upp. Jag kommer snart att få en hjärtinfarkt och dö i alla fall. Dessutom märker ju knappt kvinnor av att de har hjärtinfarkt, de känner sig bara lite yra i huvudet och mår illa. Vardagstillstånd för en annan...

Och nu är jag erbarmeligt (eller vad det nu kan heta) trött för det har visat sig att Bubbelgummet inte alls skaffat nya kompisar. Hon har skaffat ny bostad. Och de 15-20 unga killar (1-2 tjejer har också uppmärksammats i gänget) som skränar och springer i trappan är mina nya grannar. Åtminstone någon av dem. Och nu flyttar jag till en stuga i bushen snart för jag är så trött på stökiga grannar. Vi flyttade ju från vår förra lägenhet just för att vi inte orkade med grannar med lösa hundar och fyllfester som vi hade där.

Vår nya granne (som har sitt rum ovanför vårt sovrum och sitt kök ovanför tjejernas sovrum) har antagligen en gigantisk surroundljudsTV. Igår när jag lade tjejerna tittade de på Beck och när jag själv skulle sova var det WAllander. Det lät som om Rolf Lassgård var i mitt sovrum. Hu! Efter ett sänktes ljudet, men TV eller radio stod på till kvart över fem i morse. Och sex skulle min sambo upp och då vaknade liten och sen var det adjöss med att sova. Natten före det tror jag han stängde av ljudet vid fyratiden. När han spelar musik höjer han och sänker utan förvarning och byter låt efter ca en halv minut. Verkligen störande. Nu har de precis gått ut, men om det ska följa ordningen som varit sen helgen kommer de säkert tillbaka vid halv elva och börjar jazza, gärna ett par polare som kör in raggarbilen under tjejernas sovrumsfönster och ställer sig och gastar upp mot kompisens fönster. Jag som själv brukar sätta på texten på även svenska program på TV för att jag vill ha så lågt ljud som möjligt. Jag tycker tystnad är skönt.

Tidigare hade vi grannar även i våra sovrum eftersom vår lägenhet, som nu är en fyra, då var en tvåa (vi bor egentligen i två lägenheter, betalar två elabonnemang etc). Där bodde också nästan bara jobbiga människor. En tjej, som inte borstat håret någonsin i sitt liv, och hennes pojkvän bråkade en gång i över 12 timmar i streck. Skrek såna där saker om död och elände åt varandra. Varje gång det blev tyst trodde man de hade dött på riktigt. Otäckt. Det var nyårsafton då och jag hade bihåleinflammation, men hade trots detta varit och hjälpt brorsan med en flyttstädning i nästan sex timmar. Det gick inte att höra TV:n, så högt grälade grannarna. Den gången ringde vi socialen (som placerat dem där) och då hade de redan en ny lägenhet på gång. Jag har sett dem handla någon gång på jobbet efter det och jag kände mig nästan rädd när de kom i självskanningen för tänk om det skulle bli avstämning på de där galningarna, de kanske skulle bli jättearga.

En annan granne vi hade i sovrumslägenheten lämnade en massa mat och disk och grejor efter sig när hon flyttade så att vi, efter att ha kikat in genom fönstret, åter ringde socialen och rapporterade och de fick skicka dit en städfirma som sanerade lägenheten. Det var svårt att placera någon i lägenheten eftersom det är så lyhört och till sist sa socialen upp hyreskontraktet och vi fick möjlighet att hyra hela bottenvåningen. Men sen tantan ovanpå ramlade och bröt lårbenshalsen och blev flyttad härifrån så har det varit lite jobbigt även med placeringarna i den lägenheten. Det jobbiga är ju att hela den lägenheten ligger precis ovanför våra sovrum.

I övrigt är det nu bestämt att en fotograf kommer med mig till jobbet för att fotografera lite till dagboksartikeln jag skrivit och skickat in (sent igår kväll, deadline idag). Vid sidan av mina erfarenheter av jobbet kommer det att bli en artikel om branschen som sådan som en reporter har skrivit. Spännande. Chefen var mycket mer positiv än vad jag vågat hoppas och nu hoppas jag verkligen att jag inte skrivit något tokigt i artikeln...men... idag var sista SMS-dagen. Nu är jag bokad fram till och med midsommardagen och sen blir det föräldrarledighet i härliga två månader, två veckors arbete och sedan två veckors semester i september. Sen kan livet börja hur som helst igen. Söker lite nya jobb, funderar lite, kan bli vad som helst. Härligt. spännande.

Brorsan hade fått en bok när han fyllde år som hette någonting liknande: Gör bara det som du är bra på. Han skulle leva efter den sa han. Jag tänkte att jag kanske också ska börja att göra bara det jag är bra på (blir så lite gjort då, garv). Jag vill skriva. Tänk om man kunde få jobba med att skriva.