I vår kalender är det alltid åttonde mars!

Idag skrev sektionsordförande i Kommunal, Norrtälje, Lotta Svenander, om skillnaden mellan kvinnor och mäns löner i Norrtelje tidning. Det har varit en viktig fråga väldigt länge, så länge att en ibland tänker att den inte behöver sägas högt längre, den är liksom okontroversiell, kan en tycka. Finns det någon som tycker att det är helt naturligt att kvinnor bara har lön till 15.51 en arbetsdag som sträcker sig från 8-17? En timme och nio minuter jobbar således kvinnorna helt gratis...

Ja, och direkt i kommentarsfälten visar det sig att det fortfarande är väldigt viktigt att tala högt om denna fråga, att ständigt påminna om denna diskriminering som endast sker utifrån det kön en människa har blivit född in i. Kommentarerna handlar om att det inte går att jämföra offentliga arbeten med privata, att män har farligare jobb än kvinnor och att män yrkesarbetar fler timmar än kvinnor! Jo, nu börjar det kännas som om vi måste tjata oss blodiga; ingen här försöker säga att en deltidsarbetande kvinna med gymnasieutbildning ska få ut lika mycket i månaden som en högskoleutbildad, övertidsarbetande man som utför sitt arbete med explosiva varor på ett höghustak (ja, jag är inte säker på vad som är tillräckligt farligt). Det artikeln handlar om är att kvinnor och män med jämförbar utbildningsbakgrund och likvärdigt komplicerade/avancerade arbeten borde ha ungefär samma timlön, men idag har mannen 14,3% högre lön. 

Det finns alltså människor som vill att mannens arbete ska värderas högre, att det är mer värt att rensa avlopp än att förlösa barn osv. I Afghanistan finns sedan tusen år ett uttryck som heter Bacha posh, det innebär att en familj "gör om" en dotter till en son en tid under uppväxten. Det ger familjen högre status och samtidigt ger det dottern en möjlighet att få komma ut och leka med andra barn, att kunna gå till skolan, arbeta, ja, helt enkelt en större frihet som också ger möjlighet till att skaffa sig viktiga kunskaper och erfarenheter för framtiden. Vi ser nog Afghanistan som ett land som ganska tydligt uttalar mannens högre värde. Likaså i Indien har vi fått se genom filmen Indiens dotter hur till synes helt normala män försvarar en gruppvåldtäkt, kvinnan har ett lägre värde, männen är tvungna att visa henne sin plats; de våldtar henne till döds, så gör alla, inget konstigt, hon hade klarat sig bättre om hon inte protesterat.

Även i det jämställda landet Sverige har kvinnan ett lägre värde. Det syns i hennes lönekuvert, det syns i hennes karriärmöjligheter, det syns i hennes ansvar för barnen och hemmet, i hennes utmattningssyndrom och i hennes frånvaro i de viktiga styrelserummen. Kvinnan har ett lägre värde än mannen även i Sverige, men här ska vi helst tala tyst om det. Men, som Lotta Svenander skriver; I vår kalender är det alltid åttonde mars. Vi kommer inte att hålla tyst om detta, vi måste fortsätta hylla våra mödrar och stärka våra döttrar för de är precis lika mycket värda som sina manliga motsvarigheter.

En kamp över tid och rum

Kampen för att alla människor ska anses lika mycket värda, för att alla människor ska ha samma möjligheter, friheter, men också skyldigheter och ansvar går vidare. Det finns ingenting som kan heta att jämställdheten har gått för långt, vad menar de som säger så? Hur kan människors lika villkor gå för långt? Ett sådant påstående måste ju bygga på att den som säger det inte tycker att alla människor har samma värde?

Idag är det Internationella kvinnodagen 2015 i Norrtälje, Sverige och på en massa andra platser, ja, överallt på jorden faktiskt. Antagligen kommer uttrycket av dagen att vara väldigt annorlunda till följd av vilken ställning kvinnan har i samhället. Här i Sverige är det som sagt många som uttrycker att jämställdheten har gått för långt och att kvinnodagen inte behöver uppmärksammas.

Jag kan direkt säga att detta inte är sant. I mitt yrke som förskollärare ser jag dagligen hur små flickor behandlas annorlunda än små pojkar, de har t ex kläder som är svårare att leka fritt i, de får oftare kommentarer om sitt utseende än om vad de faktiskt gör och de anses som jobbigare än pojkar som beter sig på samma sätt om beteendet anses vara ett specifikt pojkbeteende (slåss, springa runt, visa starka känslor osv). I min roll som mamma till tre flickor blir jag också varse varje dag att deras verklighet inte ser likadan ut som den gör för pojkar i samma ålder. Ofta har detta att göra med att flickor förväntas kunna och förstå så mycket om sin roll redan som mycket små. Och de ska inte försöka töja på dessa gränser.

Idag lade min mamma upp denna underbara bild från Norrtelje tidning 8 mars 2009 och de som syns på bilden är min mamma och min mormor som svarar på varför de tycker att internationella kvinnodagen behövs.

Och kvinnodagen behövs verkligen för att uppmärksamma den kamp som våra förmödrar har bedrivit för att vi ska få en bättre ställning i samhället. De har kämpat hårt och vi har fått det bättre, men vi har också en väldigt lång väg kvar att gå tills vi är fullvärdiga medborgare. Kvinnodagen behövs därför också för att mina (och dina) döttrar ska kunna få halva makten, halva ansvaret och hela lönen i sin framtid. Den behövs för att våra döttrar ska slippa börja banta i åttaårsåldern och ha som enda dröm och framgångssaga att bli såpaskådis eller hallåa. Den behövs också för att  befria männen och pojkarna från de förväntningar som finns på dem att vara som "riktiga karlar", slåss, tjäna mycket pengar och aldrig någonsin gråta. Kampen har på många sätt försvårats genom den tillgänglighet som idag finns till könsstereotyp reklam, youtubeklipp mm. Det spelar ju ingen roll vad vi säger till våra flickor och pojkar när de hela tiden får uppleva någonting annat. Det behövs en ny feministisk våg, det behövs en skjuts till en kamp som inte får avta förrän varje människa som föds har samma rättigheter och inte särbehandlas/diskrimineras p g a kön. Den behövs lika mycket i Sverige som i Afghanistan eller Indien, den behövs på plats och som ett led i en solidarisk kamp för kvinnor och män över hela jordklotet. Den här dagen ska påminna oss om det om vi råkar luta oss tillbaka och svälja normen.

Vilka krav ställer du på din medkvinniska?

Idag var jag med på flighten med den suveräna Bitterfittan airlines. En vecka på solkusten med funderingar. Funderingar kring tyskan i kukrosa fodral med alkismun och hennes tyste make, funderingar kring den hysteriska danska mamman som skrek åt barnen medan pappan stod och hängde i baren och funderingar kring det egna förhållandet, jämställdeheten, var tog den vägen liksom?

Min tanke som jag lyfte efter att vi landat hemma på Arlanda igen blev hur vi kvinnor gör för att upprätthålla ojämlikheten.... jag undrar t ex varför en framgångsrik, stark och självständig kvinna som jag känner måste städa och baka paj hemma när hennes man har bjudit hem sina poesivänner. Jag undrar varför en annan lika färgstark och självständig kvinna med många viktiga uppdrag måste baka bullar och städa när mannen bjuder hem styrelsen i den lokala partiföreningen. Ingen av kvinnorna ska ens vara hemma kvällen det handlar om.... Och så säger vi andra: "Han kan väl städa/baka själv? Det där behöver du inte göra."

Fast vi vet att det "kan" han inte, eller han kommer inte att göra det. Gästerna som kommer dit kommer att tänka att kvinnan i hushållet inte klarar av att hålla ett hem rent och snyggt och kvinnan kommer att känna skuld. Hon kommer också att känna skuld p g a våra frågor. Hon kommer att känna sig misslyckad som inte har valt "rätt" man, som inte lyckats få sin man jämställd. Ibland känns det som om vi kvinnor skäms lika mycket över att ha ett ojämställt förhållande som vi gör för att vi t ex blir slagna (vet ni att var tredje kvinna på jorden blir misshandlad av sin man?). Och sen skäms vi för att vi inte kan välja "rätt"- det är så pinsamt att inte vara jämställd så vi låtsas...., vilket i förlängningen leder till att andra kvinnor tror att alla andra har jämställda förhållanden, alla andra kan få sina män att städa, alla andra kan välja "rätt". Och så skuldbelägger vi oss själva igen.

Det är rätt makalöst att vi inte kommit längre. Och det är sorgligt. På flighten får vi höra om ett gäng föräldralediga pappor som fått tröjor av försäkringskassan som det står "pappaledig" på som en uppskattning. Men som mammaledig får du sällan uppskattning, då halkar du istället efter med lönen och karriären och pensionen. 99% av världens tillgångar ägs av män. Män orsakar 90% av alla dödsolyckor i trafiken (man vill ju inte köra som en kärring), tja, lite av fakta vi fick idag. Förutom att kvinnor gör två tredjedelar av allt arbete på jorden och får betalt för 10%. Den tillfälliga flygvärdinnan frågar sig när hon blev en bitterfitta och hur nyttigt det är att vara en bitterfitta. Till alla frågor finns tre svarsalternativ, det ger oss något att fundera på under veckan på hotell Hora i Spanien, alltså Hora på spanska här och inte det andra som några kostymklädda män kallade flygvärdinnan i hissen en gång när hon var sjutton eller som någon granne sa att hon såg ut i sin fina klänning hon fått av moster när hon var elva.

Det är mycket man tänker på när man har tre döttrar, en mamma som trodde att saken skulle vara biff innan hennes döttrar blev vuxna. Men vi står och stampar och vi måste höja våra röster för att höras. Kom igen tjejer, skyll nu inte på biologin eller att era döttrar ÄLSKAR rosa. Som det sas under flighten, om det är fritt att välja, varför väljer alla likadant? Och likadant som kvinnor gjort i generationer. Varför väljer man 84% av den manlige kollegans lön? Kom igen tjejer, vi måste höja våra röster för att höras!

Genus och barnfilm

- Nu vet jag, säger Storasyster. Alla pappor är konung.

Jag är så trött på alla filmer med pappor och söner, ärligt alltså, Lejonkungen, Bambi, Vilddjuren, äh, ta vilken som helst, eller bröder; Björnbröder t ex. Var är alla tuffa tjejer? Var är alla starka band mellan mödrar och döttrar? Varför säger inte min dotter: - Nu vet jag. Alla mammor är drottningar.`?

Mina barn har så oändligt mycket filmer (storasyster älskar film) och med undantag av Pippi så är det väl Kogänget som faktiskt innehåller tuffa kvinnfolk och en urbota dum manlig häst. Trist.

Föreslå gärna om ni vet filmer... Mulan? Hon som måste klä ut sig till en pojke för att få vara med och strida för sitt land?

Förresten började det ett nytt barnprogram på Bolibompa igår, två vuxna män som låtsades att de åkte BMXcykel trots att de egentligen lekte med dockor. Storasysters kommentar var faktiskt bra: - Vad löjligt, det är väl klart att man kan leka fast man är vuxen? I hennes tolkning fanns inte begreppet "vuxna karlar" som det sas i programmet. Bra jobbat.