Så precis när man står med soppan nästan färdig, diskmaskinen i gång och barnen under någorlunda uppsikt, händer det. Liten vill ta in grus och lägga i en skål med vatten tillsammans med "rosor" som hon har hittat ute. "Nej", säger mamma, "du får ta ut och leka med det, jag ska duka här." Det envisa barnet blir surt och rusar iväg mot dörren, i allt för hög hastighet, snubblar och flyger in i dörrkarmen med huvudet före. "Åh", säger mamman, "nu fick jag ju allt grus inomhus i alla fall." Lyfter upp skrikande gråtande barn med stor blåröd bula i pannan.
Jag är ju inte alls vimpig vad det gäller att besöka läkare, helst gör jag det inte alls, tar en vetekudde, en alvedon eller något och sover på saken. Jag tycker särskilt illa om att besöka akutmottagningar. Men just idag så fick jag för mig att göra det.
Jag stängde av plattan, slängde in båda barnen i bilen och for till akuten. Tänkte att det var bäst att ta en titt eftersom det kan bli blödningar inåt när man slår i huvudet och det inte går hål, så kan de där blödningarna trycka på hjärnan och orsaka en massa problem. Så man kanske skulle titta på det innan hon somnar, tänkte jag.
På akuten var det fullt med folk (det får bli en egen story en gång) och vi hörde pratas om väntetider på nästan nio timmar. Jag började ångra mig. Det visade sig dessutom att det kostade pengar, tänk, det gör det alltid när mina barn besöker sjukvården, trots att det talas så mycket om gratis sjukvård för barn....
Vi väntade dryga två och en halv timma, Liten var hungrig (och jag med), Storasyster fick gå hem till mormor och äta. Sen fick vi träffa en trevlig sköterska som kallade Liten med andranamn, men hon svarade glatt att det var hon. Hon tittade lite, såg till att vi fick pengarna tillbaka och skickade hem oss.
Tja, jag vet inte om jag besöker läkare nästa gång hon ramlar. Jag gjorde det inte förra gången och, tja, en annorlunda fredagkväll. Nu tänker jag sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar