December och sju grader kallt.

Så var grå november över och genast blev det kallt och klart. Lite mysigt, men jobbigt att skrapa rutor på morgonen. Har ägnat senaste veckan åt att iordningställa lägenheten för advent och för kommande familjemedlem samt att försöka få något ut av studierna. Flummig litteratur och skrivuppgifter som är lite oklara i sig. Men det brukar bli bra till slut, man får ju ha i åtanke att jag egentligen är naturvetare och vi kan ju tycka att den här humanioran är lite flummig och svår att ta på.

Barnen kommer upp ur sängen, förväntansfulla att få öppna sina kalendrar, och hojtar glatt när de kommer utanför dörren och ser frosten överallt. Solen skiner. Ser i tidningen att parkeringen som de anlade där vårt gamla hus stod är byggd utan bygglov. Haha, i den här kommunen tror de att parkeringsplatser är överprioriterade alla lagar. Dock blir den väl kvar ett tag till.

Har just jobbat lite på en debattartikel om kärnkraften, men det tar väl tid innan den kommer in, har ju både en om Vårdval Tiohundra och en om skolmaten som ligger på redaktionen och väntar redan. Det måste vara en väldigt aktivitet ute i skrivstugorna, sån tid som det tar att få in sina inlägg. Kanske tidningen skulle utöka debattsidorna lite...? Det är ju faktiskt inte roligt att få in en artikel långt efter att den är "het" om man säger så.

Nej, nu blir det te och nybakt smörgås med hemkokt marmelad. Sen sätter jag fart med studierna igen...hoppas jag.

RAs

Igår var jag på jobbet och hälsade på. Jag var där en halv dag och tyckte det gick ganska bra, men när jag kom hem fick jag sån yrsel och domningar och jag hade ont i magen och i ryggen och absolut inget tålamod alls. Ville bara att barnen skulle gå och lägga sig. Så det är väl tur att man är sjukskriven.

Nu har jag fyllt i pappren till Försäkringskassan och till AFA och hoppas på positiva besked. Hursomhelst kommer även decemberlönen att bli minimal eftersom jag bara jobbar 60% fram till den 22 december, så det blir 80% av 60%, inte mycket att leva på. Ägnade hela kvällen åt att försöka betala de viktigaste räkningarna och fylla i blanketter som ev kan ge mer pengar. Inser att det kommer att ta ett tag att komma ikapp eftersom jag går på mammaledighet sen. Inga stora inkomster väntas förrän skatteåterbäringen i juni. hehe. Får nu antagligen ägna en hel del mer tid till att se över elleverantör, telefonabonnemang o dyl där man kanske kan dra ner kostnaderna något. Många bäckar små. Tur att jag redan har köpt nästan alla julklappar utom de till mina egna barn, men det brukar ordna sig.

I morse när jag såg solen blänka i några rutor högt upp mot den gråblå himlen bestämde jag mig för att det var en bra idé att ta en promenad till ICA (ca 300 m) och lägga på breven till Försäkringskassan mm samt hämta ut ett paket som nog snart legat där i två veckor.

Hu, vad tungt det var att gå, men jag tänkte ändå när jag mötte några ungdomar på väg till gymnasiet att; det är ju tur att jag är 42 år och kan leva med att se ut och känna mig som en överviktig, överåldrig sjukling som tar sig fram ca 2 meter i minuten. Tänk om jag varit 18, vilken katastrof!!! Å andra sidan när jag var ung (35 år) och väntade mitt första barn hade jag inga som helst fysiska problem, jag tog mig fram som vilken 18åring som helst.

Jag postade breven, men kunde inte få ut mitt paket eftersom min legitimation hade gått ut. Körkortet låg tydligen kvar i scannern hemma sen jag gjort en kopia. Och det är ju knappast troligt att jag kommer ner igen de närmaste dagarna så de får väl skicka tillbaka paketet. Bara jag slipper betala. När jag skulle betala frimärkena med ICAkortet slog jag fel kod två gånger i rad (kortet är ju ganska nytt då jag lyckades förlägga det andra för ett tag sedan). Tredje gången gick det bra, men killen i posten trodde nog inte ett skvatt på mig för inte fick jag "två vadderade kuvert att skicka julhälsningar i" som det stod att man skulle få när man köpte tio julfrimärken.

Som den person på samhällets botten jag nu var, gick jag in och köpte toalettpapper samt morotsjuice, yoghurt och grädde för halva priset. Linkade hem. Känner mig låg. Ska inte glömma att lägga tillbaka körkortet i plånboken...

en dag med assistans

Hade inte bestämt mig igårkväll om jag verkligen skulle ta mig till skolan idag. Stängt på dagis och ingenstans att göra av Liten, nämndssammanträde på eftermiddagen som jag inte ville missa eftersom jag skrivit två ersättaryttranden och skulle hon verkligen orka sitta tyst och still en hel dag?

Stärkt efter att vår artikel om flyktingpolitik äntligen kom in i lokaltidningen tog jag mig samman och drog iväg i morse. Lämnade Storasyster hos kompis (skolan också stängd) och Liten och jag for upp till mammans skola. Där träffade vi även en kompis som var med sin mamma i skolan när dagis var stängt, men han fick lämna ganska snart med mormor, för som Liten krasst konstaterade så "visste han inte hur man gjorde" när man var med i skolan eller på möte. "Men det vet jag mamma, man får inte prata". Nej, hon kan det där, hon sitter där snällt och tittar i böcker och lägger pussel och idag fick hon låna playdoolera att dega med också.

Vi åt lunch i fiket på skolan och åkte vidare till mötet. Nu började Liten bli trött och satt ett tag i mammas knä med nappen, la pusslen några gånger till, skrev lite i sitt kollegieblock. När det var ungefär en halvtimma kvar började hon tröttna, men höll ut. Mamma fick lämna åtminstone ett av sina ersättaryttrande. Det andra ärendet återremitterades.

Åkte hem, tog en smörgås, gick igenom posten. Ett formulär från Försäkringskassan som måste fyllas i innan de kan fatta beslut om sjukpenning. Suck, det som är löning på onsdag. Det betyder ju att jag inte lär få några pengar den här månaden i alla fall. Hehe, kunde de inte ha skickat ut det där formuläret lite tidigare. Det framgår ju av läkarintyget att sjukskrivningen skulle sträcka sig längre än arbetsgivarens två veckor. Konstigt att de inte lagt till "God jul!" nederst på blanketten.

Hämtade Storasyster och kompis och for till fotbollsträningen (återkommer till det i en framtida blogg). Sen åkte vi hem och gräddade pannkakor. Liten slocknade på soffan efter att ha känt igen en ledamot i nämnden i lokaltidningen. "Jag ser en som var på mötet, mamma...." Storasyster och jag åt pannkakor, sparade ett gäng till imorgon så att Liten också kan få.

Såg solen idag. Har känt mig ovanligt pigg i kroppen. Knoppen känns trött. Lite nedstämt, men känns kul att oppositionen i landstinget nu tagit fram ett hälsosamt alternativ till den vedervärdiga sjukhusmaten. Något för kommunen att följa efter och se till att våra barn, unga och äldre också kan erbjudas högkvalitativ, välsmakande mat för hälsa och utveckling.

Var uppgift kräver sin kropp

Jag har inga mammaknän. Detta blev jag påmind om i natt när barnen vaknade och jag gick in och stoppade om dem och och tänkte att jag sitter väl en stund vid sängen så att de somnar om innan jag går tillbaka till min egen sköna säng. Det är ju bara det.... jag har inga mamma knän. Så fort jag ska resa på mig så ger knäna ifrån sig ett knixande ljud och alla barn som har lite svårt att komma till ro eller är lättväckta vaknar på en gång när jag reser mig upp och tittar med stora ögon på mig: Vart ska du?

Jag har nog snart provat alla möjliga sätt att ta mig upp utan att knixet ska höras, men det är nästan omöjligt. Kunde faktiskt vara någonting för dolda kameran när jag nu som en gravid elefant trixar runt, rullar och sträcker för att försöka komma upp utan ett ljud (blir ju en hel del andra ljud än just knixandet då). Bästa sättet (mot just knix) är nog att ställa sig på alla fyra, sträcka ut benen utan belastning och sedan klättra upp till stående med armarna mot någonting. Rena akrobatiken med andra ord.

Vad man klarar av när man är sjukskriven

Nu har jag plockat undan och dammsugit två rum, torkat golvet lite hafsigt där det var fläckar, skakat mattorna hjälpligt och förberett lite inför ommöbleringen i vardagsrummet. Jag är totalt slut. Så kom jag att tänka på ett program som jag såg för flera år sen på TV. Det handlade om en kvinna som var långtidssjukskriven. Försäkringskassan hade smygfilmat henne när hon hängde tvätt och menade på att orkar man hänga tvätt så kan man arbeta också...

Jag tänker så här, vissa saker måste man ju göra, oavsett om man har värk eller smärtor. Även om man inte får lyfta tungt måste man ta upp ett litet barn som gråter, man måste hålla rent hemma, tvätta, handla mat mm (om man inte blir berättigad till hemtjänst p g a sin skada/sjukdom). Men det är skillnad att göra alla de där måstena + att jobba och att bara kämpa sig igenom det man måste för att överleva och ha ett någorlunda anständigt liv.

Jag hinner ungefär lika lite hemma nu som jag gjorde när jag arbetade. Det beror främst på att allting går så mycket långsammare, men också på att jag helt enkelt inte orkar mer. Jag måste vila hela tiden, korta pauser, långa pauser, ibland blir det en paus på ett par dagar nästan. Och det fungerar ju när man är hemma. Det fungerar absolut inte på en arbetsplats.

En annan sak som diskuterats är huruvida man kan vara politiskt aktiv när man är sjukskriven. Det verkar ha varit någonting som varit upp till en subjektiv bedömning från Försäkringskassans personal. En bekant till mig fick veta att de skulle dra ner hans sjukpenning med 25% eftersom det var ett standardmått när det gällde politiska förtroendeuppdrag. När jag sen ställde den frågan vad beträffade mitt eget fall hade handläggaren aldrig hört talas om någon sådan regel. Många fritidspolitiker har fått avsäga sig sina uppdrag (som handlar om ett 4 timmar långt möte en gång i månaden och lite inläsning hemma) p g a Försäkringskassan hotar med att dra in delar av sjukpenningen.

Förutom att detta hindrar stora och viktiga grupper att delta i samhällets demokratiska sammanhang, så är det helt befängt då ett förtroendeuppdrag inte alls kräver samma sak som ett arbete av en människa. Det rör sig om en begränsad insats, nästan aldrig fysiskt ansträngande. Om en förtroendevald skulle känna att den inte orkar sitta ett helt sammanträde kan den lämna sin plats och gå hem (för det mesta utan att världen rasar samman). Det är nu också fastslaget sen ett par år sedan att ett förtroendeuppdrag inte går att jämföra med ett reguljärt arbete. Det var ett kommunalråd i norra Sverige som fick rätt mot Försäkringskassan då det konstaterades att hennes arbete som barnskötare innebar helt andra påfrestningar än uppdraget som politiker.

Det är bra att Försäkringskassan får på nöten ibland. En del människor är faktiskt för sjuka för att arbeta, men de blir inte friskare av att bli instängda och sängliggande. Ett arbete kräver mer än en till synes ansträngande fritid.

dagen efter

Jo, igår fick kroppen vad den tålde. Åkte med Storasyster och hennes klass till Stockholm och besökte Moderna muséet för att se Daliutställningen. Och det var ju en pers på många sätt. för det första har jag ju inte vistats i barngrupp på ett tag, så att bara tro att man orkar det är lite övermagat. För det andra blev det rejäla promenader i ganska så rask takt. De första 200 metrarna hade jag såna sammandragningar att jag trodde jag skulle bli kvar på Norrmalmstorg, men konstigt nog så släppte de och resten av dagen fungerade det någorlunda hyfsat. Men det är klart man var trött när man kom hem. Huvudet bara surrade, ingen större idé att försöka plugga eller göra något vettigt. Jag lyckades dock hålla humöret uppe nästan ända tills barnen somnat, men några motgångar vid läggningen så orkade jag inte längre. Så blev det lite gråt och lite tröst innan de till sist somnade.

Morgnarna är ju inte precis bättre och den här morgonen var det som om jag inte ville vakna alls. Trots allt är man tvungen att masa sig upp och för tredje dagen i rad, blev vi sena, jag blev superstressad och allt blev kaos. Vad trött jag är på det! Vad trött jag blir på mig själv! Att hantera stress just nu är fullkomligt omöjligt och jag känner bara för att gå och lägga mig igen så snart jag ser vart det barkar hän. Om man skulle sätta en stressmätare på mig så skulle man se hur stressen ökar ca en kvart innan vi ska iväg på morgonen, när jag ska hämta barnen på skola och dagis (eftersom det alltid uppstår konflikter i och med hämtningen) och ca en kvart innan läggdags. Och sen ska vi inte tala om hur stressad jag blir när sambon ska komma hem och jag inser att jag suttit försjunken i papper och litteratur hur länge som helst och disk och tvätt tornar upp sig och kylskåpet är tomt osv............ shit. Nu ska jag mata kaninen, hämta barnen och förhoppningsvis har allt lugnat ner sig igen om en timma....

Mot slutet av november

Varje morgon när klockan ringer är det mörkt där ute, och regnigt verkar det som. Tillbringade helgen i stugan, men mest inomhus eftersom det regnade och blåste och var grått. Kändes tråkigt att inte kunna elda i öppna spisen, men f n är inget bra ekonomiskt läge att kontakta den där killen som kunde fixa skorstenen heller.

Ovisshet är någonting som irriterar oss moderna människor något alldeles enormt. T ex att inte veta om eller när man får pengar från Försäkringskassan; att inte veta om eller hur länge man får bo kvar i sin lägenhet; att inte veta om eller hur länge skolan som ens barn går i får vara kvar, ja det finns massor av saker som man inte vet någonting om i sin framtid. Och till viss del är det fullt naturligt. T ex vad det gäller förlossningar. Idag vet man ju ganska väl ungefär när det kommer att ske, men många vill kunna planera in det exakt. Jag tror att det är anledningen till att många kvinnor idag vill ha kejsarsnitt eller bli igångsatta; de vill ha ett datum, en tid som går att sätta upp i kalendern. Bland alla andra möten och sammanträden.

Just vad det gäller barnafödande så är det ju lite av tjusningen att man inte vet riktigt när det ska ske, tycker jag. Däremot är det viktigt att veta var det ska ske, att det finns tillräckligt med platser och personal så att alla kvinnor får komma till den förlossningsklinik de valt i ett skede då de är förvirrade, stressade och i behov av lugn och ro.

Naturligtvis är det någonting som är svårt att planera, men som med flera saker i samhället (platser på Särskilt boende, tillgång på läkare eller förskoleplatser) så lönar det sig att ligga med ett litet överflöd. Var gränsen går är svårt att säga, men med ett litet överflöd ökar valfrihet och trygghet bland medborgarna och då säkerligen även den s k kundnöjdheten (som Berit J (C) pratade om på budgetfullmäktige).

Det finns kommuner där alla äldre över en viss ålder (tror det var 75) får välja om de vill bo hemma eller i särskilt boende. Jag tror att kommunen då måste hålla sig med 5 fler äldreboendeplatser än vad man annars beräknat, men tänk vilken trygghet för de äldre; att slippa genomgå en behovsprövning när man vet att man t ex inte VILL bo kvar ensam hemma. Samma trygghet som jag skulle uppleva om jag visste att Försäkringskassan tyckte att det var självklart att man fick vara sjukskriven om man inte mår bra, om man känner att man inte klarar av sitt arbete och en läkare dessutom bekräftar detta. Istället känner man sig ungefär som om man ska gå igenom tullen med en liter av nåt som man inte får införa i landet i väskan....