Politik och familj

Jag skrev om det igår och jag fortsätter idag. Konsten att kombinera familj och politik och vad som görs för att möjliggöra detta. För tjugo år sedan när jag startade med politik så hörde man rätt ofta protester från den politiska församlingen när möten av misstag råkade förläggas under skollov. Själv tyckte jag inte att det spelade nån roll, jag hade inga barn, ibland kanske det t o m var bättre med möten under ett lov då det var lättare att ta ledigt. Många politiskt aktiva var lärare eller folk med barn i skolåldern som ville vara lediga och resa bort under loven, därför var det nästan en oskriven lag att möten inte skulle förläggas då. Varför är det annorlunda nu? Jo...

Jo, det är så att det är samma politiskt aktiva som var aktiva då som är aktiva idag, men idag är de flesta pensionerade och/eller deras barn är 20 år äldre och går inte längre i skolan. De flesta är idag opåverkade av lovveckor i skolan och struntar således i om det ligger möten inplanerade under dessa veckor.

I år har Norrtälje kommun t o m planerat in kommunfullmäktigesammanträdet på Luciadagen. Första kommunstyrelsen är inplanerad en dag då alla kommunala skolor och förskolor har stängt för utvärdering. För inte allt för många år sedan fanns barnvakt under kommunfullmäktigemötena, det finns inte längre. Anledningen till att det fanns en barnvakt var antagligen inte att förenkla för föräldrar att delta i sammanträdena utan att det fanns personer i församlingen som störde sig på att det fanns barn närvarande som kanske inte var precis knäpptysta. Det är konstigt att vi inte reagerar lika starkt när vuxna sitter och viskar och småpratar under tiden någon annan försöker göra sig hörd. Jag kan förstå att man förlägger möten på kvällstid för att det finns människor som har svårt att vara lediga från sina jobb, även om man har "rätt" till det. Nu handlar det antagligen inte om de med osäkra anställningar, men det gäller i hög grad även dem. Men lika självklart som att man underlättar arbetet för dem som har svårt att komma ifrån jobbet måste det vara att underlätta för dem som är beroende av barnomsorg för att kunna delta. Det borde vara självklart att barnvakt ordnas till de som behöver när möten är förlagda utanför barnomsorgens öppettider.

Ser att demokratinämnden är nedlagd. Annars hade den haft ett uppdrag från mig att utreda hur vi kan möjliggöra för fler att delta i det politiska livet t ex genom att se över mötestider, barnomsorg mm. Men, vilka vill vi ska komma på mötena? Det kanske finns en tanke bakom allt det här.

sport, fritid och familj

Mellandottern går på idrottsskola som anordnas av Sweden sport academy. Där får barn från 4-9 år prova på olika sporter. Det ska vara ett samarbete med olika föreningar som bjuder in till introduktion i den sport de håller på med. Meningen är väl att det alltid ska finnas någon från en värdklubb utöver de två ungdomar som håller i gruppen. Det har varit ganska rörigt, tider och platser och grupper har ändrats under terminens gång. Vid några tillfällen har representanter från värdklubbar uteblivit och det har varit ganska ostrukturerat spelande och lekande tillsammans med ungdomsledarna. Det är egentligen inget fel på det. Det är roligt för fyraåringar att bara gå och springa och hoppa i en gympasal, det behövs inga regler eller speciella inriktningar för att det ska vara kul. Men. Ja, ni förstod att men skulle komma.

Jag tycker att det är roligt med ungdomar som leder barnen i idrotten. De är bra förebilder och barnen tycker oftast att de är roliga samtidigt som de är pigga och lekfulla. Problemet är väl föräldrar som är mycket äldre än ledarna. Föräldrar som är med på träningarna och gapar och skriker och styr sina barn. Antagligen gör de ledarna osäkra för man märker hur de påropade barnen också får extra uppmärksamhet från ledarna. Ungdomsledarna pressas på så sätt av starka föräldrar samtidigt som de inte har kunskap eller utbildning om pedagogik eller hur barn reagerar. De förmår t ex inte motverka könstraditionella mönster där pojkar tillåts ta all plats och uppmärksamhet i gruppen. Min dotter tycker att det är roligt, det är liksom hennes aktivitet, den enda hon har och Storasyster har fler. Ändå känner jag nästan att det vore bättre att hålla henne hemma, jag vill inte att hon ska bli så oproffessionellt bemött. Jag vill inte att hon ska sitta och prata om Simon i bilen hem för det var det enda namn hon hörde under en hel timma i en gymnastiksal.

När det handlar om så här små barn vet jag att det är svårt att stänga föräldrarna ute. Jag vet t ex att min dotter vill att jag ska vara där och titta på henne, jag är ju alltid med och tittar på Storasyster, men jag tror ändock att ett gott råd till ledarna är att stänga föräldrarna ute. Vi kanske kan sitta i omklädningsrummet? Något att tänka på för framtiden. Kan bli färre som deltar, men kanske fler som orkar hänga sig kvar terminen igenom. Den härterminen har man ju fått slå ihop grupper p g a avhopp.

Nästa måndag ska jag göra min debut i kommunstyrelsen. Tiden för sammanträdet förvånar mig (eller kanske inte). Jag förstår inte hur man har tänkt. Först har vi ett gruppmöte från 16.00 och sen startar själva sammanträdet 18.00. Okej, barnomsorgen i Norrtälje kommun stänger 18.30, så man har alltså inte tänkt sig några ensamstående föräldrar i kommunstyrelsen. Antagligen inga med barn över huvud taget, för när är det tänkt att man ska äta middag? Jag vet inte hur långt ett sammanträde är, men kommer jag hem strax efter sju så är det ju typ sängdags för mina parvlar, åtminstone inte middagstid. Annars är man ju van vid att man antingen lägger ett möte kvällstid (som fullmäktige) och då måste man ha barnvakt, eller så lägger man det dagtid (som nämnderna) och då fungerar det bra med barnomsorgen. Man har rätt att ta ledigt från jobbet (även om det inte fungerar på alla arbetsplatser) och få ersättning för förlorad arbetsinkomst. Men som det ser ut idag verkar det som om det finns en tanke om att man inte ska kunna kombinera politik och familj. I alla fall inte om familjen behöver tas om hand av politikern och inte tvärtom.

ganska oglamouröst

Efter en helg med konferens, ridning, simning och farsdagsbesök känner man sig rätt mör när måndagen kommer. Och måndag tisdag är skoldagar, nu med matematik på schemat från 9.30-16.00. Jo, vi ska lära oss hur man lär barn matematik, och det låter ju bra i teorin. Halv fem kommer man hem och kastar i Storasyster en smörgås så att hon kan byta om och åka till fotbollsträningen. Medan hon är borta tittar jag i henner skolväska och finner att hon har tre läxor den här veckan; turkiska läxan till på onsdag, den vanliga läs- och skrivläxan till på fredag och; hej och hå; en matteläxa till imorgon.

Dottern kommer hem vid halv sju och ska då äta middag, duscha, ringa ett samtal och sedan göra tre sidor matematik. Klockan går och två småsyskon är trötta, gråter och bråkar kring köksbordet där Storasyster ska göra sin läxa. Mamman försöker diska, plocka undan och underhålla dem för att låta Storasyster räkna i fred. Men hon behöver ju mammans hjälp. Klockan blir åtta och mamman tvingar Storasyster att avbryta läxorna, hon får gå upp tidigare imorgon bitti. Pedagogiken hoppade vi över. Storasyster vill inte göra läxan alls. Hon är bara sämst på matte. Hon fattar ingenting. "Du kan", säger mamman trots att hon lärt sig annorlunda i skolan idag. "Hon kanske är koko", säger Mellansystern och allting flyter på ungefär som vanligt; ganska oglamouröst bland spaghetti och brödsmulor under köksbordet.

Nu när jag pluggar och är mammaledig hämtar jag barnen tidigare än när jag jobbade. Men det blir ändå svårt att hinna med läxor när det är aktiviteter flera gånger i veckan, samt att det är svårt att få lugn och ro med två småsyskon som också vill ha uppmärksamhet och läxor och mammans hjälp. Precis samtidigt.

Vi har inte råd att anställa någon för att läsa läxorna med Storasyster, inte ens med RUTavdrag, och jag vet inte när i vårt tämligen späckade schema vi skulle kunna få in den aktiviteten heller. Bättre vore väl om barnen fick göra skolarbetet i skolan? Inte vill väl vi vuxna ta med oss arbetet hem (även om vi gör det ibland). Annars borde åtminstone barn med långa dagar på fritids ges möjlighet att få hjälp med läxorna där. Det är oacceptabelt att de som har råd ska kunna anställa läxhjälp till sina barn med subvention av våra skattepengar. Då får vi dubbelt betala för att deras barn ska ges försprång framför våra i den jämlika svenska skolan. Vi behöver inse att samhället måste förändras. För våra barns framtids skull. För alla barns framtids skull.

Pengar

Det känns nästan löjligt att bli så glad för pengar. Vi pratar ju hela tiden om att pengar inte har någonting med lycka att göra. Och visst är det så, när man kommer över en viss nivå. Ständig brist på pengar har nog inte gjort någon människa särskilt lycklig. Oro över att kunna betala räkningar, att kunna låta sina barn delta i olika aktiviteter eller att över huvud taget kunna umgås och vara social. En människa blir ganska låst av att inte ha en dagstidning, kunna gå ut och fika, inte våga besöka offentliga miljöer i skräck för att någonting ska vara avgiftsbelagt och då bli tagen på bar gärning när det visar sig att fickorna är tomma. Det blir för pinsamt att varje gång skylla på att man har glömt plånboken, att man inte är sugen på en kaffe, att ditt eller datt...

Idag fick jag besked om att CSN beviljar mig studiemedel fr o m nu fram till mitten av mars. Helt plötsligt får hela livet en liten guldglans. Jag kan börja leta studielitteratur, åtminstone tänka på julen och barnens presenter, lånade pengar som ska lämnas tillbaka och anmäler genast barnen till vinterns skridskoskola. För mig är det som högsta vinsten. November är inte längre lika grå. Det känns så fånigt, men när man inga pengar har, så blir man så glad av dem.

Pengar

Politikervecka

Måndag: Nya kommunfullmäktige sammanträdde för första gången och jag funderade över varför kommunstyrelsens arbetsutskott valdes på fyra år när tydligen alla andra nämnduppdrag numer ska väljas för två år i taget (för att kunna göra sig av med rötägg). Någon sa att det var lag på det, men det argumentet hör man ju ofta för både det ena och det andra. T ex brukas det i Norrtälje kommun hävdas att LOV betyder att man är tvungen att införa fri etablering av privata entreprenörer inom t ex hemtjänsten, men i andra kommuner gör man inte det. Och där menar man att det enda lagen säger är att om man har valfrihetssystem inom t ex hemtjänsten så måste dessa följa lagen om valfrihetssystem (LOV). Det är alltså valfritt att införa fri etablering av privata företag inom vård och omsorg. I många andra kommuner.

Efter fullmäktige blev det ett kort möte med nya kommunstyrelsen där jag nu är invald. Vi fick handlingarna inför onsdagens ksau och jag undrade genast hur förskolan Blåklinten, som nu tydligen ska få sex överfulla avdelningar, ska kunna klämma in sig på de fyra avdelningar som planeras i det nya bygget. Blåklintens nya lokaler har ju planerats sen minst fyra år tillbaka och redan då undrade jag hur fem avdelningar skulle kunna bli fyra. Flexibla avdelningar är svaret som jag inte känner så värst stor tilltro till. När nu ännu en avdelning läggs till förskolan (i tillfälliga lokaler) samt att jag får veta att det nu finns 18 barn på småbarnsavdelningar och 24 på avdelningarna för större barn (3-5), blir jag väldigt fundersam. På de privata förskolorna klarar man att ha småbarnsgrupper med 12 barn. Då tycker jag att det är oacceptabelt att de kommunala förskolorna ska behöva ha 18 barn i en grupp med 1-3åringar, där nästan alla har blöja, behöver hjälp med mat och påklädning samt kanske inte ens kan gå själva.

Tisdag: Var det dags att återta sin plats i landstingsfullmäktige efter en mandatperiods ofrivilligt uppehåll. Det blev ett kort första möte, vilket gladde mig eftersom jag skulle ta mig hem i snöyran också.

Onsdag: Feministiskt självförsvar med Ung Vänster i Norrtälje.

Lördag: Heldag med landstingsgruppen på Långholmen.

Tja, jag får skriva mer om det som inte har hänt ännu när det har hänt. Emellan detta ska de två äldsta barnen hinna träna fotboll, den äldsta träna simning och Mellan rida. Läxor (mina och Storasysters) ska göras och posten ska öppnas. Kan passa på att berätta att jag annars nu påbörjat en intressant kurs om matematikinlärning i förskolan, kopplat in motorvärmaren i bilen, tappat Skruttets vällingflaska (som var ny och supersmart), hittat råttspår i bestickslådorna, glömt slänga soporna på landet och vässat klorna inför en superdupermandatperiod (men först överleva november).

Hur värderar vi olika utbildningar och jobb?

Kommer inte ihåg om det var i höstas eller om det var förra hösten när vi började utbildningen igen efter sommaren. Ja, förskollärarutbildningen som jag går, för att kunna på bästa sätt ta hand om och utveckla det bästa hos människor, nämligen deras barn.

Hur som helst så var det så att vi lånade lokaler i samma hus som Handelshögskolan. Två dagar tror jag vi var där, sen bad vi att få vara någon annan stans. Studenterna på Handelshögskolan började samma dag som vi, men inte på samma sätt, de startade i tunna vita klänningar/kostym och högklackat på de kvinnliga. De var alla betydligt yngre än vi och de gillade inte att vi satt i våra mjukisbyxor och drog upp fötterna i sofforna i entren. Medan vi startade med föreläsningar pang boooom, mjukstartade de med ca 100 flaskor champagne innan kommunalrådet irrade in och hälsade dem välkomna. I alla fall tror jag att det var det han skulle göra när han samlat dem i aulan. Han tittade lite förvånat på mig och mina kursare som stod i entren (sofforna vågade vi inte sitta i efter tillsägelse) när han kom jäktande, och innan han hunnit öppna munnen för att fråga var handelsstudenterna fanns så hade flera av oss höjt händerna i riktning mot aulan eftersom vi förstod att det inte var oss han skulle hälsa välkomna. Antagligen kommer vi inte att utföra ett hälften så viktigt, förlåt, jag menar välbetalt jobb i framtiden.

Det blev bara en omgång förskollärare som fick utbildas i Norrtälje via Högskolan i Gävle. Trist tycker både vi och många andra jag talat med; många som gärna gått utbildningen om de bara vetat om att den fanns. I vår klass ligger vi på gränsen till att Högskolan vill driva utbildningen vidare p g a flera avhopp och nu börjar det bli för svårt att hoppa på i efterhand också. Så för de som vill utbilda sig till förskollärare i Norrtälje i framtiden handlar det om att pendla eller flytta. Tråkigt för många. Och dumt. När man hade chansen att etablera ett gott samarbete för en bra utbildning. Men problemet har ju hela tiden varit att ingen vet om oss. Att vi faktiskt nästan inte ens finns. Inte ens ett vice kommunalråd hälsar oss välkomna och bedyrar hur viktiga vi är för Norrtäljes utveckling.

Varför pratar jag om det här nu? Jag har ju bloggat om det för länge sedan, då det hände. Jo, jag blev nämligen påmind om det när jag i fredags besökte Kommunfullmäktiges avslutningsmiddag i Hallstavik. Kommunfullmäktiges ordförande Nils Mattsson (M) höll då ett tal om hur förträffligt borgerligheten med Moderaterna i spetsen skött kommunen under den senaste mandatperioden; t ex har kommunen gått med mer och mer plus i kassan för varje år (han nämnde konstigt nog inte skolresultaten eller 93åriga tanter som nekas plats i särskilt boende, Tiohundranämnden som inte ett enda år fått tillräckligt med pengar eller ökade utgifter för socialnämnden). Han uttryckte också sin glädje över Handelshögskolans etablering i Norrtälje och jämställde dess betydelse med akutsjukhusets och menade på att om Handelshögskolan skulle få för sig att flytta sina utbildningar från Norrtälje så måste vi sluta upp och gå man ur huse för att förhindra detta. Och där grundlade han vilken status olika yrken har i det moderata Norrtälje.