Vad händer med kulturen vänner?

Sitter lugnt på min kammare en onsdagkväll före midsommar och imorgon är min första semesterdag. Ja, frågan är ju hur mycket semester det blir när det är valår. Det kommer väl liksom att pågå saker hela sommaren och själv är jag ju toppkandidat både till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige.
Det gångna året i kommunen har präglats av debatter kring kulturens roll i samhället. Arbetsmiljön på Kulturskolan har var under lupp då det kom en anmälan från Arbetsmiljöverket. Denna konflikt är i dags dato fortfarande inte löst. I sista stund före läsåret fick barn, föräldrar och personal veta att det inte skulle bli några dans och teatergrupper i Kulturskolans regi längre. De som ville dansa fick vända sig till betydligt dyrare privata aktörer. Eller sluta dansa. Den årliga uppsättningen av en stor musikal blev luggsliten av brist på personal och slutligen blev själva föreställningen också uppskjuten till kommande höst så att fler av de elever som var med från början var tvungna att hoppa av. Just när det började bli en grej, när det började nå kvalitet och också fick ett sådant rykte. Då drogs mattan undan. Nu har vi en kommunal musikskola där personalen inte drar jämt och som dessutom föreslås flytta till "nya" lokaler, utan att någon samråd med personalen skett, utan att man undersökt vilka behov av lokaler verksamheten har.
Andra som har fått flytta i år är kulturföreningen NoA som på oklara grunder blev uppsagda från sina lokaler på Nordrona, i det kommunala bolaget Campus Roslagens regi. Bolaget skyllde på kommunen, kommunen skyllde på bolaget och ingen hade ingenting eller någonting med någonting att göra. Alla uppskattade verksamheten, men ingen hade verktyg att göra uppsägningen ogjord. Och som jag då yttrade i en debatt; att erbjuda en skapande konstförening kontorslokaler i utbyte mot ateljéer och hangarhall, är som att säga upp hockeylaget från isrinken och erbjuda dem en källarlokal istället. Kulturföreningen NoA kämpar fortfarande på utan lokaler, men detta var ett stort slag mot kulturen i kommunen och det fegaste av allt var att ingen ville ta ansvar för det.
Vad händer nu? Denna onsdag i juni då jag just har gått på semester. Jag nås av beskedet att den beslutade kulturscenen i Rimbo inte blir av! Det bidde inte ens en tumme! Inte ens det. Och det som sätter sig vassast i mitt hjärta är när man låtit föreningar och eldsjälar komma in och arbeta för sin sak, göra verkliga planer av sina idéer och sedan snuva dem i sista stund. På samma sätt som dåvarande kommunalrådet Kjell Jansson (M) drog ur ärendet om en ny förskola i Vigelsjö på sittande kommunfullmäktige. På samma sätt kommer nu besked att den kulturscen som fullmäktige beslutat om och som engagerade kulturmänniskor i Rimbo varit med och utformat efter just de behov som kulturskolan i Rimbo har, inte blir av. Att pengarna inte räcker. När jag ställde en fråga till barn och skolnämndens ordförande Olle Jansson i fullmäktige för bara ett par månader sedan sa han att allt flöt på enligt plan och att alla inblandade var nöjda. Men det var ju inte för inte som jag ställde frågan . Redan då hade jag hört mutter. och nu. så illa trodde jag inte det var. Jag protesterar. Jag är arg. Vi kan inte spara mer på kulturen nu. Det här gäller våra barn och ungas framtid.

Kämpa - det går att vinna!

Efter förra kommunfullmäktige som inträffade för ett par veckor sedan skrev jag följande text. Jag kände mig nedslagen över att inte kunna få någon som vill stå till svars för vad som händer med Kulturföreningen NoA. Allt vore väl mycket enklare om någon bara sa att, nej, vi vill inte ha den här verksamheten, vi vill inte främja det som händer här, vi har fått bättre erbjudanden eller vad som helst?

Kulturföreningen NoA går verkligen ett bittert öde till mötes. Tyvärr finns det ingen politiker eller tjänsteman som vill ta ansvar för det som nu händer föreningen och det tråkiga med det är att vi inte ges några verktyg till hur vi ska kunna förhindra att liknande saker kommer att hända i framtiden.

Det första som vi förstår hände i ärendet var att Campus Roslagen beslutade sig för att ändra hyressättningen på den lokal som NoA hyrt under 15 år uppe på Nordrona. Brukshyra skulle frångås och det skulle bli marknadshyra. Detta beslut tas i Campus AB styrelse. Det är möjligt att ledamöterna inte hade en aning om vad följden av beslutet skulle bli.

NoA blir informerade om detta, men när de ställer frågan om vad den nya hyran kommer att bli för att ta ställning till om de kan betala den får de inget svar från Campus. I stället får de en uppsägning. Vem som beslutade om detta är oklart, men det är fullt möjligt att de som beslutade inte hade en aning om att NoA var intresserade av att vara kvar trots hyreshöjningen.

Representanter från NoA försöker här vid flera tillfällen att få kontakt med politiker och tjänstemän som man tror kan ha inflytande över detta. Man vill gärna att politikerna besöker lokalen för att få en uppfattning om dess värde och hur svår den är att ersätta som kulturproduktion/konsumtionslokal. Politiker säger sig förhandla med föreningen om alternativa lokaler eftersom man redan beslutat att bygga om de nuvarande lokalerna för annan verksamhet. Det är möjligt att politikerna inte hade en aning om vikten av en ändamålsenlig lokal för verksamheten.

Beslut om nya hyresgäster (kommunens resurspool) i lokalerna på Nordrona tas i kommunsstyrelsen. Det är socialnämndens verksamhet, men i socialnämnden har inget beslut om detta fattats så där har ledamöterna antagligen ingen aning om vad detta får för följder. I handlingarna vid kommunstyrelsens sammanträde framgår ingenting om att det redan finns hyresgäster och att dessa nu blir utan lokal. På en fråga vid sittande sammanträde svarar campus ordförande Olle Jansson att förhandlingar med kulturföreningen NoA fortgår och att det finns hopp om en snar lösning. Det är möjligt att ledamöterna som fattade beslutet inte hade en aning om vikten av en ändamålsenlig lokal för kulturverksamheten.

När nu alla beslut är tagna dyker plötsligt några politiker upp när NoA bjuder in till debatt. Alla säger sig vara måna om att verksamheten ska fortsätta. Men Campus AB har bara i uppgift att förvalta lokaler och kan inte subventionera kulturverksamhet. När NoA vänt sig till Kultur och Fritid har de fått svaret att Kultur och Fritid inte lägger sig i hyreskontrakt. Kommunstyrelsen lägger sig inte i Campus hyresaffärer. Och eftersom Campus AB bara har beslutat att förändra hyressättningen på den här lokalen så är det inget ärende som är av ”principiell beskaffenhet” så att det måste lyftas i Kommunfullmäktige.

Så här illa kan det gå när en kommun med politiker som säger sig värna kulturlivet fattar beslut på olika håll utan helhetsperspektiv i beslutsunderlagen. Det är helt möjligt att ingen som varit med och fattat de olika besluten som lett fram till detta har haft en aning om vad följderna skulle bli. Det är helt möjligt. Frågan är om det är troligt.

Nu ska Kulturföreningen NoA bestrida beslutet om uppsägning då man menar att det både strider mot Kommunallagen och Campus ABs egna riktlinjer. Egentligen ogillar jag när det måste gå till rättsliga processer. Jag tror också att det är mycket svårt att få rätt mot ett gäng där alla håller varandra om ryggen och ingen tar ansvar. Jag har dock förståelse för att man provar alla medel som synes finnas till hands. Och jag försöker komma ihåg att det går att vinna politiska kamper. En vänsterpartist, tillsammans med många fler, kämpade och räddade det som idag är Pythagoras industrimuseum. Ett par vänsterpartister, tillsammans med många fler, kämpade och räddade det som idag är länets bästa sjukhus, tvåa i landet. Det går att ändra sig, det finns alltid hopp.

Första maj 2017 - Medborgarplatsen

Idag publicerar jag mitt textunderlag till mitt tal vid Medborgarplatsen i Stockholm, exakt fem minuter långt, därav möjligtvis lite osammanhängande ibland då jag fick stryka en del. Skriv gärna en kommentar om ni har fler frågor, bjud ut mig till partiföreningarna så berättar jag mer om vad vi i Vänsterpartiet, Stockholms läns landsting, arbetar med politiskt.

Kamrater, mötesdeltagare

Och Alla som inte är starka, friska, rika, bor centralt och kan ta för sig själva i Stockholms läns sjukvårdsdjungel, det är vår tur nu.

Stockholms läns landsting har varit utsatt för den moderatledda Alliansens ideologiska experimenterande i över tio år. Trots att det blir allt tydligare att vårdvalssystemet är dyrt och att vården blir ojämnt fördelad så vägrar Alliansen att ifrågasätta det. Idag finns det mer vård där människor är friska än där de med störst ohälsa bor. Idag försvinner skattepengar till privata fickor, det fuskas med redovisningar och ibland ges helt enkelt annan vård än den nödvändiga för att entreprenören ska få ut mer pengar. Det är ett vårdvalssystem på vårdföretagens villkor där vårdföretagen väljer var de ska etablera sig och vilka patienter de vill ha. Men det är vår tur nu.

Med Vänsterpartiet får primärvården ett geografiskt områdesansvar och insatser görs för att mottagningar finns där behoven är som störst. Vänsterpartiet vill öka tillgängligheten med en mammografibuss som kan flytta sig runt i länet, en mobil ungdomsmottagning sommartid och ett mobilt geriatriskt team som kan rycka ut när någon äldre har ramlat. I stället för att det blir ambulans till akuten. Vi vill öppna fler familjecentraler och utöka arbetet med den sk Rinkebymodellen där familjerna får fler hembesök av BVC och kommunens socialtjänst tillsammans. Vi tror att samarbete, inte konkurrens, kommer att gynna medborgarna och patienterna. Vi vill lyfta Norrtäljemodellen som ett bra exempel. Ett integrerat samarbete mellan landstinget och Norrtälje kommun kring sjukvård och omsorg. Stora framgångar med nöjda patienter, brukare och personal har gjorts bl a inom hemtjänst/hemsjukvård, psykiatri och Familjens hus. Vänsterpartiet skulle till en början vilja se ett liknande projekt i Nynäshamn.

Den borgerliga politiken har lett till en sjukvård i kris som vi idag ser i form av hundratals stängda vårdplatser och inställda operationer. Ett antal tillfällen har rått stabsläge på akutmottagningar. Vi bygger det nyaste modernaste sjukhuset, men vi kan inte fylla det med personal. Enkelrum blir dubbelrum för de svårast sjuka barnen. På detta moderna, specialiserade sjukhus borde ju kompetent personal stå i kö för att få arbeta. Idag har vi svårt att både behålla och rekrytera personal. Bakom detta ligger en ohållbar arbetsmiljö. Med nuvarande arbetsbelastning riskerar dagens sjukvårdspersonal bli morgondagens patienter. Vårdarbetare, patienter och anhöriga har nu engagerat sig för att kräva att alla stängda vårdplatser öppnas snarast. Den nionde maj kl.17.30 manifesterar de utanför landstingshuset under parollen ”Vi orkar inte en sommar till”.

Vänsterpartiet föreslår en kraftig satsning på personalen med bl a mer personalinflytande och sex timmars arbetsdag på akutmottagningarna. Det är vår tur nu.

När sjukvården brister drabbas kvinnor i trippel bemärkelse; som patienter, som anhörigvårdare och som anställda. Kvinnor tar huvudansvaret när en anhörig skickas hem för tidigt, majoriteten av de som arbetar i vården är kvinnor; och när resurserna tryter är det ofta vård för kvinnor som drabbas. T ex nu senast Kris och traumaenheten som inte längre får ta emot de 200 traumatiserade kvinnor som de behandlar varje år. Vi vill att behoven ska styra utbudet. Alliansen lägger ner verksamhet när det inte finns någon alternativ vård för patienterna.

Vänsterpartiet vägrar att ta bort vård som behövs för att de som behöver den är för svaga för att skrika. Då skriker vi åt dem. DET ÄR VÅR TUR NU!

 

Vi lever i ett segregerat län med stora hälsoklyftor och skillnader i livslängd. Som landstingspolitiker ansvarar vi för sjukvård och kollektivtrafik och har stora möjligheter att påverka dessa ojämlikheter med en annan politik. På det viset kan landstingsvalet ses som det viktigaste valet i Stockholms län nästa år. Det är en stor utmaning att ersätta den nuvarande borgerliga politiken med en hållbar, jämställd, jämlik politik för hela länet. Vänsterpartiet är som landstingets enda tydliga oppositionsparti redo att anta den utmaningen. Det är vår tur nu.

 

Om arbetsmiljö, pension, utmattningssyndrom och jämställdhet - åttonde mars, dagen efter

Idag skriver Norrtelje tidning om att kvinnor i regel har mycket lägre pension än män. I Norrtälje kommun har kvinnor 72 % av den pension männen i snitt har. Det är inte den största skillnaden, i t ex Danderyd har kvinnor bara 57 % av mäns pension. Detta beror på kvinnors lägre inkomster under livet, säger Monica Zettervall på Pensionsmyndigheten. Enligt en färsk undersökning från SACO är en kvinnlig akademikers livslön 2,8 miljoner kronor lägre än en manlig akademikers. Mönstret går igen inom alla sektorer på arbetsmarknaden.

Igår var jag på en föreläsning, med anledning av Internationella kvinnodagen 8 mars, som handlade om att förebygga stress och vad som orsakar stress. En långtidssjukskrivning påverkar din livslön och de flesta som blir långtidssjukskrivna till följd av stress är kvinnor. Detta trots att kvinnor och män reagerar på liknande sätt och lika starkt om de utsätts för samma stressorer. Skillnaden ligger enbart i att kvinnor utsätts för starkare stressorer i sin arbetsmiljö eller i sitt privatliv. Detta berättade Tom Grape, tidigare överläkare vid Stressrehab i Norrtälje. Det finns egentligen ingen vetenskapligt bevisad metod för att behandla den som gått in i väggen, däremot så går det att känna igen signalerna och det går att förebygga, menade Tom Grape. Han hänvisar också till professor emeritus Marie Åsberg (KI). Väldigt mycket handlar om den arbetsmiljö en person dagligen befinner sig i.

Detta vill jag koppla till den ledare som Norrtelje tidning i förrgår publicerade. Där skriver Reidar Carlsson om Vänsterpartiets förslag att sänka skatten för människor med sjukersättning (långtidssjukskrivna, ofta kvinnor). Reidar skriver att Vänsterpartiet aldrig vill sänka skatten, men nu när de vill det så är det inte positivt i Reidars ögon. Och vad är det då Reidar tycker är negativt med att människor som länge mått så dåligt att de står utanför arbetsmarknaden ska få några hundralappar mer i plånboken?

Jo, det är givetvis att incitamentet att gå tillbaka till arbete försvinner. Både att de med sjukersättningen inte ska se någon ekonomisk vinst med att gå tillbaka i arbete, men också att reformen ska finansieras med höjd skatt på förmögenhet och aktieutdelningar, vilket då skulle leda till att förmögna människor med aktier skulle tycka att det är "ointressant att arbeta" och helt enkelt inte vilja bidra till att skapa några arbetstillfällen. Reidar skriver: "För Vänsterpartiet är högre skatter alltid högre skatteintäkter. Att högre skatter på arbete kan göra det mer ointressant att arbeta tycks man inte ha någon som helst förståelse för, på samma sätt som man inte tror att högre bidrag minskar intresset för att arbeta."

Reidar är en centerpolitisk ledarskribent. Centerpartiet är ett parti som idogt arbetar för att sänka lönerna för olika grupper i samhället och göra arbetsmarknaden än mer ojämlik. Reidar har också frenetiskt försvarat entreprenörer inom välfärdens rätt att lyfta hur höga vinster de vill på bekostnad av personal och arbetsmiljö, så länge kvaliteten till kund uppfyller kraven. På många håll inom välfärdssektorn, både privat och offentlig, är arbetsmiljön idag under all kritik. Personalbrist, låga löner och hög arbetsbelastning. Faktorer som enligt Tom Grape vetenskapligt bevisats leda till depression och utmattningssyndrom hos de anställda. Dessa problem löses inte genom Centerpartiets lönesänkarpolitik. Dessa problem löses genom kraftiga satsningar på bättre arbetsmiljö, mer inflytande från personalen, högre löner och fler anställda. Var får vi pengar till detta?

Ett sätt är ju att de som tjänar mer, betalar mer i skatt, ett annat är att det inte längre blir möjligt att plocka ut hur mycket vinst som helst ur verksamheter som finansieras med skattemedel. En VD i Sverige idag tjänar lika mycket som 66 undersköterskor. Så det finns pengar att omfördela. Kommer det att leda till ett "ointresse att arbeta"? Jag tror att många av de som idag sliter i usel arbetsmiljö och med dålig lön löper långt mycket större risk att utveckla ett "ointresse att arbeta" än de som får lite högre skatt på sin aktieavkastning. Inte för att de ogillar sitt arbete egentligen, utan för att belastningen helt enkelt blir för hög och belöningen för låg. Så riskerar de ju att gå in i väggen också och det är ju inte att likställa med ointresse, men det utgår jag från att Reidar och Centerpartiet också förstår. Ett mål för ett samhälle borde ju vara att de flesta inte arbetar enbart av ekonomiska skäl utan att de faktiskt ser ett värde i sin sysselsättning och i det sociala samspel som arbetet innebär, att de känner ett värde i sig själva och kan påverka sin livssituation.

För att inte cementera ojämställdhet och ojämlikheter i samhället krävs omfördelningar. Det är inte acceptabelt att kvinnor i praktiken i Sverige 2016 inte har samma värde som män. En centerpartistisk politik leder till en utveckling där många fortsätter att slås ut av dålig arbetsmiljö och låga löner, vilket senare också leder till dålig pension. Detta måste förändras. Det är vår tur nu.

När kroppen blir arg

Jag besökte Värmland för lite skidåkning under sportlovet. Och varför då inte också studera lite sjukvård, det verkar ju vara min grej när jag är ute och reser med familjen. Jag är i grund och botten en kärnfrisk person, sedan tonåren har jag haft mycket problem med huvudvärk, men dessa problem har nästan försvunnit sedan jag fick barn. När jag var yngre låg jag på sjukhus och undersöktes för min kraftiga och återkommande huvudvärk, men läkarna hittade egentligen ingenting, så det avfärdades som spänningshuvudvärk och något jag skulle "lära mig att leva med". Det är muntert att höra, när en är 14 år, att en ska leva med ständig huvudvärk.


Med facit i hand kan jag ju säga att det kanske var dumt att vänta till jag var 35 innan jag skaffade barn eftersom problemen med huvudvärk avtagit så i den grad att jag inte ens tänker på den längre.


Magen däremot har jag egentligen aldrig haft problem med. Jag har utsatt den för många prövningar genom att under perioder prioriterat väldigt ensidig kost, ibland har jag ätit allt, ibland har jag ätit inget. Magen har stått pall. Visst har jag haft någon släng av magsjuka, men oftast har det inte drabbat mig särskilt hårt.


Så det är klart att det blev lite jobbigt när jag natten mellan onsdag och torsdag fick ont i magen. Jag tänkte direkt att det var magsjuka, eftersom jag läst flera statusuppdateringar på Facebook om magsjuka som  härjade i fjällstugor runtom i landet. Det kändes verkligen olustigt, särskilt då vi också lyckats felbeställa och hade en extremt liten stuga för åtta personer och min säng var en underslaf i ett rum bestående av, i stort sett bara, två våningssängar med en smal gång emellan. Sennatten kom plågorna och gick igen, jag halvslumrade och drömde konstiga drömmar, vaknade av smärtor och somnade om.


På morgonen valde jag att vila över frukosten. Det var meningen att resten av sällskapet skulle göra en utflykt. Jag hade redan från början bestämt att stanna hemma och tillbringa egentid i skidspåret. Nu låg jag i sängen och sa till barnen att vi kanske skulle kunna sticka till backen på eftermiddagen om jag bara fick vila lite. Höll tummarna för att jag bara skulle drabbas lindrigt av "magsjukan" och undvika att smitta de andra.


Elvaåringen var så orolig över mig så hon valde att stanna kvar i stugan trots att jag var jättetråkig och bara låg i sängen. Eftersom jag har hög smärttröskel och nästan aldrig är sjuk är det klart att barnen blir oroliga när det väl händer. De andra åkte iväg med bilarna.


Det tog inte lång stund förrän smärtorna blev värre och "uppehållen" mellan skoven försvann. Jag försökte gå på toaletten, försökte spy, men det gav inte mycket. Jag försökte stå/ligga/gå/hänga på olika sätt men ingenting lindrade den nu ihållande smärtan. Jag bad elvaåringen värma en vetekudde, men inte heller detta hjälpte. Jag kröp runt på golvet och såg min egen svett droppa mot golvet. Utanför sken solen.


Jag ringde en ambulans och skrek åt SOS alarm på det där sättet som jag läst om att gravida gör när de ska föda, men det här var ju inte alls som att föda barn, det här var 77 resor värre. Jag kved och ylade och kunde inte svara på en enda fråga. Jag var så glad att jag kom ihåg vad stugan hette, men SOS alarm verkade inte ens veta att det fanns stugor i Värmland. Elvaåringen gick fram och tillbaka och snöt sig och hulkade.


Allt är som en skräckfilm, jag kryper runt, sjöblöt av svett och kvider. Jag har satt på mig jackan eftersom jag vill ha den när ambulansen kommer. Jag känner inte igen mig, jag är på ett främmande ställe i en främmande kropp som inte kommunicerar med mig. Jag klättrar på soffan, kan inte resa mig rak längre. SOS alarm ringer och säger att ambulansen blir sen, någon har ramlat i backen och brutit sig och måste därför hämtas först. Det har redan gått en halvtimme. Jag skriker åt dem så klart och ser i ögonvrån hur rädd elvaåringen är. SOS alarm ber att få prata med henne.


Solen skiner in genom fönstren. Jag slänger jackan på golvet, kryper upp i soffan och försöker inta något läge där jag kan försöka slappna av och andas. Det var det SOS alarm sa, slappna av och andas. Jag tänker att det är bäst om jag svimmar, då slipper jag kanske smärtan. Jag ligger still, fokuserar på andning, vågar inte röra mig alls. Jag börjar frysa. Jag börjar skaka och ber elvaåringen komma med mitt täcke. Jag fryser så jag hoppar på soffan och det blir svårt att andas lugnt.


Ambulansen kommer ca 45 minuter efter att jag först ringde. Jag låg kvar på soffan och skakade och frös. De ställde en massa frågor. Jag skrek att jag måste ha smärtlindring för att kunna prata. De måste ta tryck och temp först. Jag skakade så mycket att det var omöjligt att ta ett blodtryck. De fick försöka 5-6 gånger innan jag kunde koncentrera mig så att kroppen hölls stilla så lång tid att de hann få ett tryck. Jag fick morfin. Första dosen kräktes jag och smärtan fanns kvar. Jag fick en dos till och började långsamt komma till medvetande. Jag frös fortfarande. Ambulanspersonalen kommenterade hur varmt vi hade i stugan. Min kroppstemperatur var 35 och min puls var 30. EKG skickades till sjukhuset i Karlstad och man pratade i telefon med en helikopter.


I ambulansen kunde jag föra en normal konversation. Ambulanssjuksköterskan berättade för mig att hjärtinfarkt hos kvinnor var svår att känna igen eftersom symptomen var så olika från symptomen hos män. Det kunde mycket väl sätta sig i magen och eftersom min puls var så låg så ville de skicka EKG till Karlstad. Jag uppskattade verkligen denna kunskap hos ambulanspersonalen och kände mig trygg. Även om jag visste att jag fått smärtlindring och att det som var fel på mig fortfarande fanns i min kropp så kände jag mig lugn. Ambulanssjuksköterskan ställde alla möjliga frågor som hon sedan rapporterade in till sjukhuset. Hon beklagade sig att det var så långt (7,5 mil) till sjukhuset och sa att det är vi väl inte vana med i Stockholm, men men, jag tänkte på debatten när Norrtälje akutmottagning skulle stängas och ivrarna för detta sa att vården ändå startade i ambulansen. För mig hade det varit helt otänkbart att åka hela den här vägen med en privatperson. Det hade varit en stor trafikfara med de smärtor jag hade innan smärtlindringen så nog är det tur att vården kan börja i ambulansen.


Torsby sjukhus är ett litet sjukhus med tre vårdavdelningar och en intensivvårdsavdelning, akutmottagning, dialys och lite andra verksamheter. Det finns bibliotek, kiosk/restaurant mm. Jag kom in på akutmottagningen där jag blev kvar i ungefär 4-5 timmar. Jag låg på en brits uppkopplad till en massa mätinstrument. Strax efter att jag kommit in fick jag lite mer morfin eftersom smärtorna tilltog ganska snabbt. Sjukhuspersonalen var främst oroade över min låga puls som fortfarande låg runt 30. Jag försökte vila på britsen, men varje gång jag slumrade till lite så pep maskinerna eftersom pulsen sjönk under 30. Så jag höll mig vaken. En läkare var inne, det togs urinprov och prov ur tarmen, blodprov mm. Jag svarade på samma frågor igen.


När smärtorna åter började kännas vid halvsextiden sa läkaren att vi skulle avvakta med smärtstillande eftersom en annan läkare också skulle få känna på min mage och då var det bra om jag inte var bedövad. I stället för en annan läkare dök en sköterska upp och skulle dra upp mig till röntgen för att magnetröntga urinvägarna. Jag frågade om smärtlindring och den andra läkaren, men hon visste ingenting.


Efter röntgen fick jag komma upp på avdelning med mat och dryckförbud. Smärtorna verkade inte tillta så jag lät det vara med smärtlindring, jag visste ju att jag kunde få om jag ville ha. På avdelningen fick jag äntligen ta av mig min svettiga intorkade pyjamas och sätta på mig rena sjukhuskläder. Det var skönt. Jag delade sal med tre äldre damer som alla hade mycket ont. Själv kände jag mig bättre. Jag sov från 21.00 och hela natten tills jag väcktes strax efter fem av att någon av damerna skulle få medicin eller ta prov. Jag kände mig helt smärtfri när jag vaknade. Eftersom jag inte fått någonting annat än smärtlindring måste det ju innebära att smärtan hade gått över av sig självt om jag inte ätit eller druckit på ett dygn. Men jag hade aldrig klarat det.


På morgonen togs ytterligare blodprov och sedan kom läkaren och sa att jag skulle få prova att äta och om det gick bra skulle jag få åka hem. Droppet kopplades bort. Jag skulle få åka hem. Else-britt i sängen mittemot måste vänta på att kommunens handläggare kunde fixa hemtjänst innan hon fick lämna sjukhuset. Det skulle inte ske förrän tidigast tisdag (nu var det fredag). Else-britt själv ville inte ha en massa folk springande hos sig, hon hade ju grannfrun och fixarservice, sa hon. Hon var glad att det var Vasaloppet på söndagen så hon hade något att fördriva tiden med. Hon upptog en plats på ett sjukhus trots att hon egentligen inte behövde sjukhusets vård och trots att hon egentligen inte ville vara där. Jag tänkte att även Värmland behöver en tiohundramodell.


Egentligen kändes gårdagen bara som en märklig mardröm, men samtidigt förstod jag att jag måste vara försiktig när jag åt. Tarmarna var irriterade, ja, jag skulle säga att de måste ha varit störtförbannade, men jag ville ju absolut inte irritera dem igen. Jag åt lite fil. Det gick bra. Jag åt lite soppa. Det gick bra. Jag fick åka tillbaka till stugan och åkte skidor en dryg timma med barnen innan jag gjorde soppa till middag. Alla provsvar ser bra ut och du har värden som en elitidrottare, sa de på sjukhuset. Då gäller det bara att inte göra tarmarna upprörda igen då.

Vården ska finnas där behoven finns - om vårdval BUMM

Den borgerliga alliansen i Stockholms läns landsting vill gärna att all vård ska bedrivas i vårdval och privat. Deras högsta önskan är att privatisera ännu ett akutsjukhus i Stockholm så snart som möjligt. De tror att de löser alla problem med personalbrist, arbetsmiljö och stängda vårdplatser. De tror också att marknaden bäst ser till att den med störst behov också får bäst tillgång till vård. Märkligt. Vårdval innebär ju inte bara att patienten fritt får välja var den vill söka vård utan, vad som egentligen har större påverkan på vårdutbudet, att företagen själva får välja var de vill etablera sin verksamhet.


Under förra året ville man t ex gå igång med Vårdval BUMM (Barn och ungdomsläkarmottagningar). Det hela försenades då organisationen inte var förberedd för detta. På senaste HSN (Hälso och sjukvårdsnämnd) förlängdes så avtalen med Sachska barnsjukhuset och Astrid Lindgrens barnsjukhus (KS) som driver 11 av dryga 30 BUMMar i Stockholms län. Det är menat att vara en kort förlängning under tiden som organisationen förbereds för vårdval.


I ärendet framgår bl a att de 8 BUMMar som KS driver ska ses över och reduceras till 4. Det kan vara bra, ibland är det bra att koncentrera resurserna för att få bättre tillgänglighet och kompetens.


Bara ett par dagar innan nämndens sammanträde så hörs på Facebook att en av de BUMMar som ska läggas ned är den i Järva. Det känns, utan att gå in närmare i ärendet, som ett väldigt dåligt förslag. Behovet av samhällets stöd tillgänglighet är viktigt i områden som Järva med stor ohälsa, låg utbildningsnivå mm. När samhällets service koncentreras till färre enheter bör de förläggas där behoven är som störst.


När vi ställer frågan på HSN, om Järva är en av de mottagningar som kommer att försvinna, kan ingen svara. En tjänsteman SMSar desperat med KS, men kan inte ge annat svar än att det är KS som gör utredningen och beslutar vilka mottagningar som blir kvar. Hela oppositionen ställer sig bakom ett krav på återremiss tills vi får veta hur det ser ut med vilka mottagningar som ska läggas ned och på vilka grunder. En liten stund känns det som att även den styrande minoriteten med moderater, liberaler, kristdemokrater och centerpartister tänker ställa sig bakom återremissyrkandet, men när tjänstekvinnan säger att det blir stressigt och tidsbrist om ärendet inte beslutas genast, så struntar de i att ta reda på mer och klubbar igenom beslutet med ordförandes utslagsröst.


De sjukhusdrivna BUMMarna i länet har nu ett förlängt avtal till årsskiftet. Under den tiden kommer KS 8 mottagningar:

Bromma

Huddinge Centrum

Jakobsberg

Järva

Liljeholmen

Märsta

Solna Centrum

Sollentuna

att bli 4. Vi i Vänsterpartiet kommer att bevaka denna fråga och arbeta för att vården förläggs där de största behoven finns. Helst hade vi givetvis sett ett längre avtal och inget ytterligare kostnadsdrivande vårdval.

Varför är det viktigt att debattera jämställd snöröjning?

Två dagar efter debatten om jämställd snöröjning i kommunfullmäktige såg det ut så här på en trottoar i Solbacka, Norrtälje stad.



Debatten initierades av en interpellation från Vänsterpartiet. Redan för ett år sedan lyfte vi en frågan och fick till svar att jämställd snöröjning redan tillämpas i Norrtälje kommun. Nu ville vi ställa en följdfråga för att veta om kommunalrådet Ulrika Falk (S) verkligen anser att detta är att tillämpa en jämställd snöröjning. Nja, kommunalrådet tyckte att det fanns vissa brister, men att man jobbar på med frågan. Själv tycker jag att det är bedrövligt. För två dagar sedan, då fullmäktige utspelade sig, hade vi dock inte fått någon snö på länge och det fanns gott om de som verkade tycka att detta var en kvasidebatt. Sverigedemokraterna t ex, anklagade Vänsterpartiet för att hitta på motsättningar och vilja provocera genom att ställa grupper mot varandra. Jag har funderat lite på det i efterhand och visst kan det vara så att Mikael Strandman (SD) har rätt, kanske är det så att vi vill lyfta den svagare gruppen oskyddade trafikanter, gående, kanske med rullator eller barnvagn och kollektivtrafikresenärer gentemot den starka gruppen bilburna? Kanske är det så att vi tycker att i ett hållbart samhälle måste gruppen bilburna lämna mer utrymme för de som tar sig fram på miljövänligare sätt? Ja, det kan ligga någonting i det.
Redaktören på Norrtelje nyheter, Leif Sparrman, tyckte att man lika gärna kunde ställa in fullmäktigesammanträdet när man inte hade något viktigare än snöröjning att diskutera. Och kanske kunde det kännas så för några dagar sedan. Visserligen låg det fortfarande is och snö på trottoarerna i Solbacka, men på många ställen var det barmark bara för ett par dagar sedan.
Och det är inte så att snöröjarna har gjort något fel eller att vi ska vara missnöjda med deras arbete. Det står nämligen i direktiven att de ska lägga snö på trottoarerna och i cykelbanor. Det gäller för hela Rimbo tätort, hela Hallstaviks tätort och stora delar av Norrtälje stad. Så det är inte snöröjarna vi ska vara ledsna på.
Varför är det här en viktig fråga att debattera på kommunfullmäktige? Varför är den minst lika viktigt som frågan om det ska finnas en högstadieskola på Rådmansö? Det finns flera anledningar. En är att det offentliga rummet ska vara tillgängligt för alla och en snöröjning som bara underlättar för bilar stänger många människor ute. En annan är att vi för att bygga ett hållbart samhälle inte kan göra bilen oumbärlig för att ta sig fram. En tredje är säkerhet och trygghet för personer som måste röra sig runt i tätorten, det kan vara barn som går själva till skolan som är tvungna att gå i körbanan, eller ska föräldrarna stanna hemma från jobbet för att kunna följa sina barn till skolan? Valet att inte ha bil måste vara ett möjligt val när du bor i en tätort. Alla oskyddade trafikanter som tvingas ut i körbanan är en säkerhetsrisk. Det är inget tryggt samhälle. Därför berör frågan inte bara dem som får det svårt att ta sig fram utan även de bilburna som i halkigt väglag dessutom får ut oskyddade trafikanter i körbanan. Att snö, som kanske faller under ett par dagar i januari, sedan får ligga kvar på trottoarer och i cykelbanor tills den smälter bort av sig självt, kanske i slutet av mars, gör ju att dessa miljöer blir otillgängliga för en stor grupp människor under en väldigt stor del av vinterhalvåret. Det är inte rimligt.