måndag 30 mars 2015

Hårda frågor som egentligen är mjuka

Politik brukar handla om hårda frågor (vägar, byggen etc) och mjuka frågor (barn, gamla, sjuka osv). Under en alldeles för lång tid då den borgerliga alliansen styrt i Norrtälje kommun har vi framfört klagomål på hur de prioriterat hårda frågor; vattenledningar, byggnader och vägar, framför de mjuka värdena som högre kvalitet i barnomsorg och bättre livskvalitet för äldre t ex.

Idag kom en debatt i kommunfullmäktige att handla om lokaler. Det orsakades av att polisen aviserat en omorganisation som betyder att deras lokaler i Rimbo och Hallstavik eventuellt kommer att försvinna. Med anledning av detta ställde vänsterpartisten Johannes Folkesson från Rimbo en fråga till kommunalrådet Ulrika Falk (S) om hur hon ämnar agera i frågan. Debatten kom mycket att handla om att poliser skulle befinna sig ute bland människor och inte sitta instängda i lokaler.

Jag minns en TV-sketch från 1980-talet där allt elände kom sig av att ungdomar inte hade någon lokal. "Men vi har ju ingen lokaaaaal ju", var typ svaret på alla frågor. Bland politiker tycker jag ofta andemeningen har varit tvärtom, lokaler är onödiga i de allra flesta fall, satsningar på verksamhet gör, som i polisfallet, genom att ta bort lokalerna.

Jag tänker därför i denna blogg lyfta några olika sammanhang där jag tycker att vikten av lokaler underskattats.

1. Privatiseringen av skolor. En fristående skola kan slå sig ner och öppna i stort sett var som helst, att det inte finns matsal eller gymnastiksal spelar ingen roll. Eleverna får ibland matkuponger för att gå på restaurant och äta skollunch och idrottsundervisningen hålls utomhus eller i inhyrda lokaler, i vissa fall finns inte tillgång till duschar efteråt. Problemen med att driva skola i lokaler som egentligen är byggda för någonting annat kan också yttra sig i svårigheter att bedriva undervisning i kemi, slöjd och i att hålla ett skolbibliotek. Samtidigt har kommunala skolor, bl a på landsbygden fått slå igen och gymnastiksalar och skolbibliotekssalar har blivit privata hem.

2. Privatiseringen av hemtjänsten. Hemtjänstlagen som tidigare hade egna lokaler t ex på äldreboendet eller samlokaliserat med distriktssköterska eller vårdcentral tillhör nu ett annat företag och kan p g a effektiviseringskrav inte hålla sig med en egen lokal. Hemtjänstpersonalen får äta sin lunch i bilen på väg till brukare och göra sina behov i skogen.

3. Även ambulanspersonal som är utstationerade på pass när andra bilar är på uppdrag hamnar i timmar på platser utan tillgång till toalett.

4. Politiska ungdomsförbund är organisationer som vänder sig till en målgrupp som inte är så kapitalstark. I vår kommun är politik förbjudet på skolorna, vilket gör att ungdomsförbunden missar den viktigaste arenan för rekrytering, men det innebär också att ungdomar går miste om mycket demokratikunskap. Skolans lokaler vore eftermiddagar och kvällar mycket väl lämpade för möten anordnade av de olika ungdomsförbunden, men i stället får de söka sig ut på marknaden och betala för lokaler. Något som jag anser drabbar den demokratiska utvecklingen.

Dessa punkter är exempel på hårda frågor som också är mjuka. Att kunna ta sig sin lunchmacka i lugn och ro, att kunna sträcka på benen i en soffa, att kunna gå på en toalett eller ta en dusch efter idrottslektionen, det är mjuka frågor som berör människor och deras förmåga att delta i samhället.

En annan fråga som Vänsterpartiet lyfte på kvällens fullmäktigesammanträde som till en början kan tyckas vara en hård fråga handlar om varför vi byggde ett helt nytt ståtligt badhus utan att se till att det går att ta sig dit och därifrån på ett säkert sätt. Varför rymdes inte bilväg, cykelväg, kollektivtrafik, gångväg och belysning i budgeten? Det är väl helt otroligt att en kan stå och slå sig på bröstet för ett badhus för att en lyckats få till det så billigt och ändå fått pris för det. Ja, det är klart det blev billigt när en får ta sig dit på egen risk. De som delade ut priset tittade säkert inte på någonting annat än själva huset. 

Men de barn och ungdomar, och andra, som tar sig till och från badhuset via den lilla, kurviga, halvt asfalterade vägen utan belysning gör det med sina liv som insats och det är bara en fråga om tid innan det händer någonting allvarligt. Kommunalrådet lovar att detta prioriteras i nästa budget, men den säkra vägen borde ju redan vara där igår... för de mjuka värdenas skull.

Vänsterpartiets övriga frågor under kvällens sammanträde rörde möjligheten att begränsa fyrverkerier och dess påverkan på våra vilda och tama djur samt möjligheten att införa en sommarjobbsgaranti för unga mellan 16-19 år redan sommaren 2016.

fredag 20 mars 2015

rocka solförmörkelse

Idag var det rockasocka-dagen som uppmärksammades av typ alla och sen var det solförmörkelse som en absolut inte fick titta på och sen började det snöa och jag tog in minirosen som jag ställt ut på balkongbordet. Rockasocka-dagen betyder allt från att vi uppmärksammar Downs syndrom till att vi uttrycker att vi gillar olika, att det är okej att vara annorlunda. Det är i alla fall de tolkningarna jag har hört. Det är lite lustigt för en del har lika strumpor ändå, trots att en vet att de verkligen kan uppskatta olikheter medan andra är PK och har olika strumpor trots att de är ganska trånga i sin acceptans av olikheter. För vi har ju alla en gräns, eller hur? Vi tycker roliga, uppiggande och positiva olikheter är mer okej än svåra olikheter som känns knepiga att förstå och som ställer till det för oss. Vi vill gärna att någon som är lite knäppare och mer annorlunda än vi själva livar upp festen eller varför inte arbetsplatsen då och då, men vi vill inte att någon som är lite knäppare och mer annorlunda gör så att vi får merarbete och får ta en extrasväng runt för att komma rakt fram. Och sen är det frågan hur vida ramar vi har, var går gränsen för den annorlundahet vi kan acceptera och uppskatta?

I förskolan har vi ett uppdrag att uppmuntra och stärka barnens olikheter och göra det till styrkor. Samtidigt är förskolan en plats som beskrivs som oerhört bunden i tid, rum, ålder och aktiviteter som "måste" göras för allas eget bästa. Hur går detta ihop sig? Och hur arbetar förskolan för att uppfylla detta uppdrag? Läroplan för förskolan reviderades och kom i en ny upplaga 2011. I den nya upplagan har kraven skärpts och förtydligats inom många områden. De som fortfarande 2015 tror att förskolan är förvaring där vem som helst kan leka och byta blöjor på barn är inte särskilt uppdaterad. Förskolan har visserligen sitt ursprung i daghemmen och då var uppdraget att ta hand om barnen under den tiden deras föräldrar arbetade. Idag är förskolan en rättighet för alla barn oavsett om deras föräldrar är arbetslösa, sjukskrivna eller arbetar. Denna "rockasocka-dag" då jag lämnade mitt barn på förskolan möttes hon av en kamrat som genast ropade: "Har du olika strumpor på dig idag?" Förhoppningsvis kan personalen använda denna manifestation för att prata med barnen om alla olika typer av olikheter och alla människors lika värde trots annorlundahet. Men det krävs inte bara att vi vuxna pratar om det, vi måste också visa att vi accepterar olika, att vi tycker att det är okej att grannen, kollegan eller vem det nu är beter sig på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Denna dagen är inte en menlös manifestation, det är en möjlighet att lyfta en viktigt och ibland svår fråga som vi måste prata med varandra om. Efter jobbet träffade jag även en sjungande präst med olika strumpor. Sånt gör en glad.


Det var solförmörkelse också idag, total. Nästa gång det sker är 2039. Klart att en vill kolla lite då. Men typ dagen innan förmörkelsen överöstes sociala media med varningar för att titta på solen. Och jag minns också från högstadiet hur fysikläraren sa att en skulle titta genom en stekpanna. Jojo, då lär en ju se mycket. Jag erkänner direkt att alla dessa uppmaningar och råd gjorde det stört omöjligt att inte glutta upp mot solen en liten stund. Det visar sig om två år om jag blir blind eller om jag bara får en mörk fläck framför ögonen jämt. Kan inte vara värre än tinnitus. På det viset är jag faktiskt ganska bra på att leva i nuet; jag vill varken pensionsspara eller ha hörselkåpor när jag går på Melodifestivalen. Och jag vill titta på solförmörkelsen. Men som den förebild jag vill vara (och i 99% av alla fall också politiskt korrekt) så uppmanar jag ingen att ta efter detta.

Sen började det som sagt snöa. Och det hade ju varnats för det. Nu fryser väl frön och blomster. Bara att glömma det vita vinet på kylning och koka ihop en mustig gryta. Kanske en kopp glögg, vinterdäcken på, cykeln i garaget.

torsdag 19 mars 2015

Arbetslinjen, vabben och vobben

Jag har tidigare skrivit om dessa knasiga förslag som dyker upp då och då från olika håll, det handlar om att låta människor komma hem till sjuka barn så att föräldrarna kan jobba utan avbrott. Jag tycker förslagen är lika dumma, vem som än kommer med dem. Nu senast är det Svenskt Näringslivs VD, Carola Lemne, som menar att det kan skapas 40 000 nya jobb genom RUT-bidrag till högpresterande föräldrar som inte hinner vara hemma med sina sjuka barn.

Vad är fel med detta? Jag börjar med situationen för barnet, som givetvis vill känna sig trygg tillsammans med sina föräldrar när hen är sjuk och hängig. Är det någon gång en längtar efter mamma/pappa så är det väl när en ligger med feber, kräkningar eller liknande? Det sker ju även för oss vuxna. Till det kommer pressen och kravet på föräldrarna, när detta alternativ finns, kanske t o m företaget/chefen går in och betalar, så blir det svårt för föräldrarna att hävda att de faktiskt vill vara hemma med sina barn när de är sjuka. Ett problem kan också vara att det är svårt att uppbringa lämpliga personer för uppgiften, särskilt utanför storstan. Där kan jag bara jämföra med kompensation för "barnvakt" som en kan få som förtroendevald. Kompensationen utgår till person som inte ingår i familjen. Och var, utanför storstaden hittar du en lämplig barnvakt att plocka in; dagtid till sen kväll? Varför skulle en lämplig person vara arbetslös och kunna ställa upp på det uppdraget en knapp gång i månaden?

Vad kan hända när en okänd person befinner sig ensam med ditt sjuka barn i hemmet? Helt uppenbart är ju att hemska saker kan ske med barn på förskolor där det finns gott om vuxna som har ansvar för alla barn och ev praktikanter. Vad kan då ske i en privat bostad med ett barn som är sjukt? Och hur blir situationen för de som arbetar med att gå runt bland sjuklingar? De borde ju åtminstone bli  befriade från karensdagar själva, men hur blir det när de drar runt smittor från hem till hem? När någon har magsjuka rekommenderas ju att de är hemma minst 48 timmar efter sista symptom för att minska smittorisken. Syskon välkomnas inte heller till förskola eller skola när något av barnen har magsjuka. Får en professionell "vabbare" vara ledig med betalt ett par dagar mellan magsjukevab eller hur är det tänkt?

Alternativet till att ta in en RUTvabbare är tydligen att själv vobba, d v s att jobba hemma samtidigt som en vabbar. För att inte arbetet ska ta överhand har tjänsten Vobbomatic tagits fram. Den mäter hur lång tid du suttit med mailen t ex och talar om när det är dags att i stället ta hand om det sjuka barnen. Även detta känns ju väldigt tveksamt. Det fungerar säkert bra ibland, ett lite äldre halvsjukt barn klarar säkert att kolla en film eller pyssla för sig själv en stund, men ett litet barn eller ett väldigt sjukt barn tar väldigt mycket kraft och tid i anspråk, det är min erfarenhet. En risk med vobbande är att det blir på arbetsgivarens villkor, att arbetsgivaren talar om att det fungerar bra och den anställde inte vågar neka och sedan får sitta uppe på natten eller helgen och arbeta eftersom det inte hanns med under vabben. En annan risk är väl att det blir lite oklart vem som betalar; hur mycket arbetas det, hur mycket vabbas det? Hur kontrollerar försäkringskassan att de inte  betalar ut för mycket i ersättning?

När barnen fyller 12 år är det inte längre tillåtet att vara hemma när de är sjuka. En tolvåring ska således kunna klara sig själv hemma ca 10 timmar (arbete - resa) med hög feber och/eller kräkningar, förkylning osv. en tolvåring förväntas med andra ord att, trots sjukdom, själv kunna fixa frukost, lunch och mellis till sig själv under dagen. Jag är övertygad om att många föräldrar idag tar ut en semesterdag eller sjukskriver sig själva utan betalning för att kunna vara hemma med sina sjuka tolvåringar.

Sammantaget tror jag att denna okänslighet då det gäller föräldrars vilja att ta hand om och finnas där för sina barn då de inte mår bra kommer att vara kontraproduktiv. I stället för att få fler människor att arbeta mer och bli mer högpresterande kommer röster att höjas för det otidsenliga vårdnadsbidraget. "Föräldrar måste få vara med sina barn", "Barn behöver sina föräldrar", kommer det att heta. Det kommer att publiceras rapporter som visar att barnen och föräldrarna far illa av kraven på att föräldrarna ska arbeta allt mer och prestera 24/7. I stället för dessa dumma förslag behövs det en modern syn på arbete, familj och möjligheterna att kombinera dessa samtidigt som det också skapas arbeten åt fler. Den moderna synen innehåller en arbetstidsförkortning som ger föräldrar och barn mer tid tillsammans, tär mindre på dem och gör dem friskare. Föräldrar och barn får mer tid tillsammans, vilket de behöver, speciellt när de inte mår så bra.

tisdag 17 mars 2015

Den ojämlika vården

Så har då kommissionen för jämlik vård haft sin presentation. Jo, jag fick en inbjudan, men det skulle ju presenteras under ett s k frukostmöte i Stockholm, en timma på morgonen. Kändes inte som en så värst jämlik presentation. I alla fall var det nog svårt för såväl fritidspolitiker, vårdanställda och andra intresserade i länets utkanter att kunna ta sig in för den här presentationen. 

Hur som helst kom de fram till att vården är ojämlik. Och då har de jämfört mellan olika landsting. Vården är så ojämlik mellan landstingen att tio personer dör varje dag. Av sjukdomar som hade gått att åtgärda. Kommissionens ordförande Ilja Batljan (S) fruktar att dessa ojämlikheter kommer att leda till att människor väljer att skaffa sig privata sjukvårdsförsäkringar och att rätten till god vård blir en plånboksfråga. Och visst, det är skrämmande att människor med mer pengar ska tilldelas ett större värde, men redan nu tilldelas människor bosatta i rätt landsting (Halland) ett större värde genom tillgång till en bättre vård och mindre risk att dö av sjukdomar som faktiskt går att bota och behandla. Värre ser det ut i Västernorrland, Norrbotten och Jämtland.

I slutrapporten presenterar Kommissionen för jämlik vård 17 punkter för att förbättra jämlikheten inom vården och ett av dem är att riksdagen beslutar om en nollvision, att ingen ska behöva dö p g a ojämlik vård. Det finns också förslag på landstingsnivå som t ex att:
  1. Landstingen måste med kraft agera mot ojämlik vård i olika befolkningsgrupper.
  2. Alla landsting bör inrätta en fristående regional samordnare för jämlik vård.
Dessa två punkter tolkar jag som att landstingen får ett utökat ansvar att se över jämlikheten inom det egna landstinget. För vården är ojämlik även inom ett och samma landsting och det skulle vara intressant att få se siffror på hur detta drabbar t ex de boende i Hallstavik och Nynäshamn när det kommer till Stockholms län. Jag har ju tidigare på denna  blogg skrivit om tillgången på Ambulans i norra länet där endast en ambulans finns stationerad i Hallstavik och när den är utanför regionen skickas ingen annan bil upp på pass norr om Norrtälje. Jag har också skrivit om vårt besök på Hallstaviks vårdcentral där inte en enda fastanställd läkare arbetar och där vårdvalet sett till att invånarna blivit av med både sjukgymnast och arbetsterapeut, ungdomsmottagning och i stort sett även mödravård eftersom den är öppen bara ett par dagar i veckan. Att över huvud taget påstå att invånarna i länets utkanter har tillgång till en vård som är jämlik med den som boende i Stockholms innerstad har är groteskt. Marie Ljungberg Schött (M) talade i landstingsfullmäktige förra månaden om ett avtal med Uppsala som skulle ge understöd av såväl ambulanser som helikopter till norra Stockholms län, men det är något som de anställda knappt hört talas om. I stället påpekar de att de inte ges tillstånd att köra svårt sjuka personer till närmaste specialistsjukhus (Akademiska sjukhuset i Uppsala 6 mil) utan tvingas köra dem till Karolinska universitetssjukhuset i Solna (12 mil) för att det ligger inom Stockholms län och utomlänsvård kostar mer pengar.  Detta innebär inte bara längre tid till vård för den skadade utan även att norra länet under en längre period står utan ambulans.

Det finns mycket som landstingen kan göra för att agera mot ojämlik vård. Ett första steg kunde vara att ta bort det likriktande vårdvalet som idag finns inom 31 olika områden i Stockholms län. Nu föreslår den borgerliga alliansen även Vårdval geriatrik. Vårdvalen är kostnadsdrivande, vilket borgarna tycker är okej eftersom valfriheten måste få kosta, men de styr också vården till områden där avstånden är korta och behoven relativt små, kort sagt, där det går att göra vinst på verksamheten. Vårdcentralen i Hallstavik har inte gått att sälja trots att den varit till salu flera gånger eftersom de borgerliga politikerna tror att alla problem försvinner med en privatisering. I Hallstavik ger vårdvalen tvärtom ett mindre och mindre utbud av vård, en smalare och smalare valfrihet om ens någon alls.

Dricka sprit och hålla käften - apropå en gammal slagdänga med De lyckliga kompisarna och kanske kommunens nya personalpolicy


För inte alltför länge sedan diskuterades kommunens alkoholpolicy av politikerna. Det höjdes röster om att alkohol över huvud taget inte skulle bekostas av skattemedel och jag var säkert en av dem som var inne på den linjen. Att ändå tillåta att alkohol betalades av skattebetalarna försvarades med att den som arbetat länge i organisationen väl måste kunna bjudas på ett glas vin till sin avtackningsmiddag. Ja, det kan en ju tycka, och så ser en 57-åriga Margareta som slitit i skolköket sen tjugoårsåldern, uppklädd och fin då hon ska få äta middag med kommunalrådet och få en guldklocka, ska hon inte få bli bjuden på ett glas vin på slottet? Är hon inte värd det? Och så sa vi ja till det.

Nu funderar en ju. När en läser i Norrtelje tidning om spritfester på skattebetalarnas bekostnad. Men, visst, både IT-chefen och Näringslivschefen har ju brutit mot den policy som politikerna antog, de har ju faktiskt köpt för mycket sprit och bjudit på på vår bekostnad. Det som upprör är ju att de antingen inte vet om eller att de fullkomligt struntar i de direktiv som politikerna har satt upp för handskande med invånarnas gemensamma pengar. Och ingen av de anställda som bjöds på spriten verkar heller ha koll på vilken policy kommunen har. Det är riktigt illa och där tycker jag att vi bara kan belasta kommundirektör Per Nordenstam.

Kommundirektören har ju varit ute och föreläst för alla nämnder om hur politiker ska uppföra sig och hur anställda ska uppföra sig och inte sätta sig upp mot politiska beslut. Jag har ju tidigare bloggat om detta och där tagit ställning för anställdas rätt att opponera sig mot politiska beslut som slår fel, men en politiskt antagen policy i enighet är väl något som varje chef och anställd har att förhålla sig till och som det tydligt bör informeras om redan vid anställning? Hur sen någon över huvud taget kan få för sig att det är acceptabelt att dricka på arbetstid är obegripligt.

Hur skulle det se ut om vi i förskolan köpte in sprit på kommunens bekostnad till våra planeringsmöten? Eller är det skillnad på folk och folk, anställda och anställda, män och kvinnor kanske? 

Kommunen ska ta hand om sina anställda, vi ska uppmuntra dem och ge dem goda arbetsvillkor. Kommunen ska också vara en god, nykter och frisk organisation. Det här kan tyckas vara en skitsak, men policydokument är inga hyllvärmare, de ska vara vägledande för inriktning och "anda" och prägla hela organisationen. Annars är det tecken på stora brister.

torsdag 12 mars 2015

I vår kalender är det alltid åttonde mars!

Idag skrev sektionsordförande i Kommunal, Norrtälje, Lotta Svenander, om skillnaden mellan kvinnor och mäns löner i Norrtelje tidning. Det har varit en viktig fråga väldigt länge, så länge att en ibland tänker att den inte behöver sägas högt längre, den är liksom okontroversiell, kan en tycka. Finns det någon som tycker att det är helt naturligt att kvinnor bara har lön till 15.51 en arbetsdag som sträcker sig från 8-17? En timme och nio minuter jobbar således kvinnorna helt gratis...

Ja, och direkt i kommentarsfälten visar det sig att det fortfarande är väldigt viktigt att tala högt om denna fråga, att ständigt påminna om denna diskriminering som endast sker utifrån det kön en människa har blivit född in i. Kommentarerna handlar om att det inte går att jämföra offentliga arbeten med privata, att män har farligare jobb än kvinnor och att män yrkesarbetar fler timmar än kvinnor! Jo, nu börjar det kännas som om vi måste tjata oss blodiga; ingen här försöker säga att en deltidsarbetande kvinna med gymnasieutbildning ska få ut lika mycket i månaden som en högskoleutbildad, övertidsarbetande man som utför sitt arbete med explosiva varor på ett höghustak (ja, jag är inte säker på vad som är tillräckligt farligt). Det artikeln handlar om är att kvinnor och män med jämförbar utbildningsbakgrund och likvärdigt komplicerade/avancerade arbeten borde ha ungefär samma timlön, men idag har mannen 14,3% högre lön. 

Det finns alltså människor som vill att mannens arbete ska värderas högre, att det är mer värt att rensa avlopp än att förlösa barn osv. I Afghanistan finns sedan tusen år ett uttryck som heter Bacha posh, det innebär att en familj "gör om" en dotter till en son en tid under uppväxten. Det ger familjen högre status och samtidigt ger det dottern en möjlighet att få komma ut och leka med andra barn, att kunna gå till skolan, arbeta, ja, helt enkelt en större frihet som också ger möjlighet till att skaffa sig viktiga kunskaper och erfarenheter för framtiden. Vi ser nog Afghanistan som ett land som ganska tydligt uttalar mannens högre värde. Likaså i Indien har vi fått se genom filmen Indiens dotter hur till synes helt normala män försvarar en gruppvåldtäkt, kvinnan har ett lägre värde, männen är tvungna att visa henne sin plats; de våldtar henne till döds, så gör alla, inget konstigt, hon hade klarat sig bättre om hon inte protesterat.

Även i det jämställda landet Sverige har kvinnan ett lägre värde. Det syns i hennes lönekuvert, det syns i hennes karriärmöjligheter, det syns i hennes ansvar för barnen och hemmet, i hennes utmattningssyndrom och i hennes frånvaro i de viktiga styrelserummen. Kvinnan har ett lägre värde än mannen även i Sverige, men här ska vi helst tala tyst om det. Men, som Lotta Svenander skriver; I vår kalender är det alltid åttonde mars. Vi kommer inte att hålla tyst om detta, vi måste fortsätta hylla våra mödrar och stärka våra döttrar för de är precis lika mycket värda som sina manliga motsvarigheter.

onsdag 11 mars 2015

Lite tankar kring kollektivtrafiken

Idag skriver Norrtelje tidning om förändringar i busstrafiken. Det är SL som har funderingar och det är meningen att kommunerna ska säga sitt om förslagen också. Samma dag hittar jag denna länk på Facebook om hur bilpendlare i Tyresö erbjudits två veckors gratis SL-kort för att undersöka hur detta skulle påverka kösituationen på Tyresövägen. För en tid sedan framhöll även Socialdemokraten Nanna Wikholm vikten av att vi måste åka mer kollektivt i en debattartikel i Norrtelje tidning.

För att vi ska få fler människor att åka kollektivt måste flera saker till; det måste vara enkelt, det måste vara förhållandevis billigt, det måste vara bekvämt och trafiken måste ta dig dit du ska är några kriterier. För att det ska bli enkelt finns en rad förslag; enhetstaxa är ett, då vet du vad det kostar oavsett vart du ska åka. Möjlighet att snabbt ladda ditt kort oavsett var du befinner dig är ett annat. Idag måste du ibland åka till Stockholm eller Uppsala för att ladda det kort du ska åka på, att ladda det via dator kan ta ett par dagar. Jag syftar i denna blogg på att det ska vara enkelt att resa i närområdet/intresseområdet och det avser även att enkelt kunna resa över länsgränsen till Uppsala där många arbetsplatser och rekreationsmöjligheter erbjuds. Därför måste även SL och UL utveckla ett enklare system för att kunna resa över länsgränsen. Idag kommer jag till Uppsala på mitt årskort hos SL, men jag kommer inte hem, det gör jag bara om jag har ett påladdat reskasseekort. Att göra det enkelt kan också vara att erbjuda olika grupper gratis SL-kort, t ex anställda i kommun/landsting/företag, ungdomar, pensionärer etc. Målet bör vara en avgiftsfri kollektivtrafik för alla.
På landsbygden är det inte alltid möjligt att upprätthålla busslinjer p g a att det är för få som nyttjar dem helt enkelt. Detta skulle kunna avhjälpas med anropsstyrd trafik som finns bl a på västkusten och i skärgårdsbåtstrafiken. Anropsstyrd trafik kan med fördel ske i samarbete med t ex ett lokalt taxiföretag. 
Bussfiler måste finnas och respekteras för att kollektivtrafiken ska kunna ta sig fram snabbt och smidigt, jättebra om du kan få ta med din cykel på bussen så att du lätt kan fortsätta din resa då du kommit till ändhållplatsen. Bussar, tåg och båtar ska givetvis också gå då människor som mest har behov av att resa.

I Norrtälje stad kan jag idag se ett behov av en busslínje som passerar Sportcentrum och nya badhuset. Vägen till nya badhuset är anskrämlig, mörk, kurvig och bara till hälften asfalterad. Här tar sig varje dag en mängd barn och ungdomar upp gåendes medan andra får skjuts i bilar som knappt kan mötas på den smala vägen. Det är en tidsfråga innan det sker en olycka här. Jag är inte helt säker på att en buss behöver gå hela vägen upp till badhuset, men ett stopp vid Gustav Adolfs väg och en säker gångväg med belysning upp till badhuset vore inte helt fel. Bussen kan sedan också stanna vid Sportcentrum, bandybana och fotbollsplaner. Detta skulle minska behovet av att föräldrar tog sina bilar för att säkert frakta barnen till och från träningar och det skulle också kunna öka barnen/ungdomarnas självständighet då de själva kan klara av att ta sig till träningen och hem igen. Denna busslinje bör utgå från bussterminalen och kunna anslutas till via de andra stadsbussarna som kommer in från stadens ytterområden.

måndag 9 mars 2015

Trollen och yttrandefriheten

Förra veckan meddelade Alexandra Pascalidou att hon slutar som programledare för Ring P1 i Sveriges radio. Hon har tröttnat på hatet. I dagens Norrtelje tidning kan vi läsa om en som fattat samma beslut, Liza Sahlen Karlsson (S) som slutar blogga till följd av hatet. Hatet kommer från anonyma människor som inte vill debattera sakfrågor utan verkar få en kick av att slänga ur sig glåpord och kränkningar som de sedan inte behöver stå för. Detta hat drabbar många, speciellt kvinnor. Jenny Bengtsson, fackordförande, berättar om hatet hon får utstå i sin blogg. Många av de ord vi läser här är ord vi andra aldrig ens tänker på att ta i vår mun. Hur kan människor ha en sån lust att yttra sådana fulheter mot medmänniskor som de oftast inte ens känner? För att vi har olika åsikter? Det är för mig mycket märkligt.

På Norrtelje tidnings websida händer det till och från att kommentarsfälten blir otrevliga. Jag bloggade för inte så länge om den artikel som undertecknad tillsammans med vänsterkamrater hade inne om att underlätta situationen för de romska tiggarna som uppehåller sig i kommunen. Där stängdes kommentarsfälten ner redan samma dag. Jag vet inte av vilken anledning, men troligtvis blev kommentarerna än otrevligare än de som redan gick att läsa innan kommentarsfälten stängdes. Givetvis är de otrevliga kommentarerna så gott som alltid anonyma och trots att Norrtelje tidning granskar kommentarer innan de publiceras så tycker jag de är väldigt tillåtande gentemot rent otrevliga kommentarer som dessutom inte har med innehållet att göra. Jag har personligen t ex blivit ombedd att flytta till Nordkorea för att jag ifrågasatt systemet med privat vård och vårdvalsmodellen. Jag har anmält ett par-tre kommentarer och de har alltid blivit bortplockade, men de borde inte ha funnits med där från början tycker jag. Jag tycker granskningen måste ske noggrannare.

Det är ett feltänk att det ska kallas yttrandefrihet att spy galla över medmänniskor och hota dem anonymt. Det har ingenting med yttrandefrihet att göra. Yttrandefriheten finns för att du ska kunna föra fram dina åsikter, för att du sakligt ska kunna protestera och argumentera för din sak. Till detta hör inte att kalla någon för könsord eller att tala om att vederbörande är dum i huvudet eller var vederbörande borde flytta. Yttrandefriheten är vacker och av oss svenskar oerhört omhuldad (enligt internationella jämförelser). Det måste den få förbli. Vissa människors lust och längtan att kränka och hota andra ska inte få begränsa det vackra i ordet yttrandefrihet. Vi behöver fler människor som vill, kan och vågar engegera sig i samhällets utveckling och säga sin mening. Nätet med bloggar och debattsidor har gjort demokratin vidare och låter varje människa uttrycka sin mening, beskriva sina nyheter och aspekter på nyhetsflödet. Vi får inte tysta denna yttrandefrihet genom att missbruka innebörden i det ordet.

söndag 8 mars 2015

En kamp över tid och rum

Kampen för att alla människor ska anses lika mycket värda, för att alla människor ska ha samma möjligheter, friheter, men också skyldigheter och ansvar går vidare. Det finns ingenting som kan heta att jämställdheten har gått för långt, vad menar de som säger så? Hur kan människors lika villkor gå för långt? Ett sådant påstående måste ju bygga på att den som säger det inte tycker att alla människor har samma värde?

Idag är det Internationella kvinnodagen 2015 i Norrtälje, Sverige och på en massa andra platser, ja, överallt på jorden faktiskt. Antagligen kommer uttrycket av dagen att vara väldigt annorlunda till följd av vilken ställning kvinnan har i samhället. Här i Sverige är det som sagt många som uttrycker att jämställdheten har gått för långt och att kvinnodagen inte behöver uppmärksammas.

Jag kan direkt säga att detta inte är sant. I mitt yrke som förskollärare ser jag dagligen hur små flickor behandlas annorlunda än små pojkar, de har t ex kläder som är svårare att leka fritt i, de får oftare kommentarer om sitt utseende än om vad de faktiskt gör och de anses som jobbigare än pojkar som beter sig på samma sätt om beteendet anses vara ett specifikt pojkbeteende (slåss, springa runt, visa starka känslor osv). I min roll som mamma till tre flickor blir jag också varse varje dag att deras verklighet inte ser likadan ut som den gör för pojkar i samma ålder. Ofta har detta att göra med att flickor förväntas kunna och förstå så mycket om sin roll redan som mycket små. Och de ska inte försöka töja på dessa gränser.

Idag lade min mamma upp denna underbara bild från Norrtelje tidning 8 mars 2009 och de som syns på bilden är min mamma och min mormor som svarar på varför de tycker att internationella kvinnodagen behövs.

Och kvinnodagen behövs verkligen för att uppmärksamma den kamp som våra förmödrar har bedrivit för att vi ska få en bättre ställning i samhället. De har kämpat hårt och vi har fått det bättre, men vi har också en väldigt lång väg kvar att gå tills vi är fullvärdiga medborgare. Kvinnodagen behövs därför också för att mina (och dina) döttrar ska kunna få halva makten, halva ansvaret och hela lönen i sin framtid. Den behövs för att våra döttrar ska slippa börja banta i åttaårsåldern och ha som enda dröm och framgångssaga att bli såpaskådis eller hallåa. Den behövs också för att  befria männen och pojkarna från de förväntningar som finns på dem att vara som "riktiga karlar", slåss, tjäna mycket pengar och aldrig någonsin gråta. Kampen har på många sätt försvårats genom den tillgänglighet som idag finns till könsstereotyp reklam, youtubeklipp mm. Det spelar ju ingen roll vad vi säger till våra flickor och pojkar när de hela tiden får uppleva någonting annat. Det behövs en ny feministisk våg, det behövs en skjuts till en kamp som inte får avta förrän varje människa som föds har samma rättigheter och inte särbehandlas/diskrimineras p g a kön. Den behövs lika mycket i Sverige som i Afghanistan eller Indien, den behövs på plats och som ett led i en solidarisk kamp för kvinnor och män över hela jordklotet. Den här dagen ska påminna oss om det om vi råkar luta oss tillbaka och svälja normen.

torsdag 5 mars 2015

Förebyggande insatser räddar också liv

När du blir jättesjuk och nästan dör får du kanske åka ambulans. Det är mycket möjligt att du förs till en akutmottagning på ett sjukhus och senare också till en intensivvårdsavdelning. Dessa funktioner i samhället är funktioner som du troligtvis kommit i kontakt med i samband med att du själv eller någon närstående varit mycket sjuk, svävat mellan liv och död, du har känt oro, skräck, sorg och kanske också glädje och tacksamhet. Och det är just p g a detta som dessa funktioner berör oss mycket starkt och vi blir väldigt upprörda om det uppdagas att de inte fungerar som de ska eller att det planeras indragningar/neddragningar på dessa områden. Detta såg vi inte minst då det uppkom ett hot mot akutmottagningen på Norrtälje sjukhus 2003. Det handlar om liv och död.

Förra veckan besökte undertecknad och landstingsråd Håkan Jörnehed (V) ambulansen i Hallstavik efter att vi också ställt en fråga kring detta i landstingsfullmäktige. Det hela initierades med att ambulanspersonalen gjorde utspel om att beredskap och säkerhet för de som vistas i norra delarna av Norrtälje kommun inte fungerar 24/7. Det har blivit en del uppmärksamhet kring detta; representanter från flera andra partier har uttryckt sin uppskattning över att vi ställt frågan och gjort besöket och i Norrtelje tidning verkar det nu också som ansvarigt landstingsråd Marie Ljungberg Schött (M) planerar ett besök i Hallstavik. Det är bra och det är väldigt viktigt, speciellt att politiker som inte dagligen konfronteras med denna del av länet kommer ut och ser och hör hur det fungerar utanför Stockholms innerstad. Det ger nya perspektiv på besluten.

Min förhoppning är att Ljungberg Schött vid sitt besök i Hallstavik plockar med sig ett antal ytterligare allianspolitiker och också ser till att besöka vårdcentralen för att lyssna till deras förutsättningar och hur vårdvalet drabbat deras verksamhet. För även om sjukgymnastik, kontakt med en fast distriktsläkare och tillgänglighet till MVC och ungdomsmottagning inte är akuta åkommor så är det verksamheter som räddar liv och som förhöjer tryggeheten och livskvaliteten för människor. Hallstavik har en stor andel invånare som är i behov av dessa icke-akuta och förebyggande insatser som kanske inte röner lika stora rubriker, men som på sikt har en stor betydelse för människors hälsa och vällevnad. Förmodligen kommer ingen att falla död ner på stört för att distriktsköterskan insåg att vårdcentralen skulle gå back om hon gjorde hembesök, men på sikt är dessa förutsättningar förödande för en god verksamhet. Dessa aspekter måste finnas med då vi diskuterar utformningen av den tiohundramodell som nu ska permanentas. Då är det viktigt att det inte bara är politiker bosatta i Norrtälje kommun som är varse hur förutsättningarna ser ut.

onsdag 4 mars 2015

En vision/målsättning om en högre kvalitet inom barnomsorgen

Denna rubrik har Vänsterpartiet i Norrtälje använt sig av för en rad motioner och interpellationer under föregående mandatperioder. Under rubriken har vi lagt förslag bl a om mindre barngrupper, något som vi fortfarande arbetar för. Vi vill att taket ska ligga vid Skolverkets tidigare rekommendationer på 15 barn.

När en lyssnar runt får en ofta höra att personalen inte vill ha mindre barngrupper och det kan nog till viss del stämma för personalen är medveten om att färre barn också kommer att innebära mindre pengar till enheten och även färre personal. Förutom det obehagliga i att det är någon nära kamrats arbete som äventyras så blir det också ett hot om en mer sårbar organisation; en färre i arbetslaget betyder en större skörhet vid sjukdom, mindre möjligheter att vara frånvarande för t ex fortbildning eller fackliga uppdrag mm. Och på så sätt får vi personalen att ständigt acceptera större barngrupper.

Jag anser inte att politiker ska "sätta sig över" professionen och tro att de vet bättre, men när vad professionen egentligen tycker är så tätt sammanlänkat med deras egna arbetsvillkor och förutsättningar så kanske politikerna borde lyssna till en expertis som finns ovanför golvet, t ex forskare, psykologer osv. Skolverket skrev inte rekommendationer för att "j-vlas" med kommunerna, lika lite som Länstyrelsen eller Trafikverkets uppgift är att sätta käppar i hjulet utan snarare att värna rättigheter och värden som inte kan försvara sig själva.

Idag har vi diskuterat barngruppsstorlekar på vårt APT. Min känsla är att de bara blir större och större, vi accepterar ett par barn till och ett par barn till av olika goda anledningar, men vad blir resultatet? Samtidigt informeras om en övertalighet på barnskötare. Själv sitter jag tredje året i rad och hör kollegorna planera inför hösten, själv är jag fortfarande vikarie på samma ställe, tredje året i rad är jag inte medräknad och då har jag utbildning inom ett s k bristyrke; förskollärare. Det finns inga fasta tjänster. Var är kvalitetshöjningen? Inte ens en Ipad till varenda förskolebarn kan greja den höjningen. Vi måste också se till de mänskliga faktorerna. Finns målsättningar och visioner om en högre kvalitet inom barnomsorgen i vår kommun i det nya samverkansstyret eller ska vi i Vänsterpartiet fortsätta att ensamt driva på i denna fråga?

måndag 2 mars 2015

Det är detaljerna som gör helheten

Jag har haft en viss fabläs för ordet "detaljer" här i min blogg. Jo, det är ju ett sånt där ord som används av makthavare då de vill slå ifrån sig idéer och förslag från oppositionen. Det kallas för att "politiken vill peta i detaljer", vilket naturligtvis är strängt förbjudet. Det där med detaljerna, det kan ju professionen bäst, politiker ska hålla sig till att dra upp riktlinjer, sätta mål. Ja, det här vet ni ju, det var inte så länge sedan jag skrev om hur kommundirektör Per Nordenstam klargjorde för oss vem som förväntades göra vad och vad i synnerhet anställda definitivt inte förväntades göra. Tja, han vet väl, han är ju själv anställd i en politisk organisation.

Idag kom jag att snubbla över det här begreppet "detaljer" igen. Det var då jag läste en artikel i DN om att Lidingö kommun nu inför en köttfri dag i skolor och förskolor. 64% av svarande föräldrar och elever var positivt inställda till detta. När debatten har gått, såväl i kommunen som i Stockholms läns landsting, har förespråkarna för en köttfri dag från det kompakta borgerliga motståndet fått höra att detta är att peta i detaljer. "Rör inte min lunchtallrik", blev ju nästan en paroll efter Anna Starbrinks näst intill aggressiva inlägg i debatten. Samtidigt har dessa personer inga som helst problem med att matsedeln innehåller en korvdag, en färsdag eller en fiskdag; det är INTE att peta i människors lunchtallrikar. Konstigt nog.

Det där med att få äta sitt kött, det är i samma utsträckning kopplat till personlig frihet som att få köra sin egen bensinbil, oavsett klimatkonsekvenser. Om vi tänker efter var det tidigare samma sak med rökning, men allt fler accepterar att rökning inte längre är tillåtet på allmänna platser. När barnen ser gamla filmer, eller utländska filmer, reagerar de genast på att människor röker inomhus till exempel. I framtiden kommer barnen säkert att reagera på hur mycket privatbilar det finns i filmer och kanske även på hur mycket kött det äts.

Att äta kött eller att inte äta kött till lunch varje dag är ingen detaljfråga. Det är en inriktning, en målsättning, att påverka klimatet i mindre utsträckning, men också en målsättning att människor ska få möjlighet att leva ett hälsosammare liv, att fler ska kunna äta sig mätta på det vår jord kan producera. Det är många stora, viktiga och vetenskapligt belagda orsaker till att öka andelen vegetarisk kost, framför allt att lägga en grund för den uppväxande generationen. Motståndet kommer ju framför allt från den något åldrade generationen, främst från män.

Jag kommer aldrig att bli bara en politiker, bara en förälder, bara en anställd, en pensionär eller kund/brukare i något samhällssystem. Och är det någonting jag vill och brinner för så kommer jag att verka för det på alla olika plan. Visst är det så att det är olika verktyg som blir tillgängliga beroende på vilken roll en spelar, men det mest verksamma brukar ändå vara att kunna verka på många plan samtidigt, det är då vi får kunskap och når framåt.