onsdag 23 januari 2013

Det livslånga lärandet och dess förutsättningar

I Sverige pratar vi om det livslånga lärandet. Det börjar i förskolan, fortsätter i grundskolan, gymnasiet, kanske Komvux, kanske något studieförbund, kanske rentav högskola eller universitet. Det är meningen att det inte "ska vara för sent" att utbilda sig någon gång under livet egentligen. Om du inte vill finansiera din studietid finansierad via lån och bidrag från staten naturligtvis. Du får inte studiemedel om du är över en viss ålder (tror det är 54 år, men det är omöjligt att hitta på CSNs hemsida), men redan från det året du fyller 45 så minskas din berättigade tid att få studiemedel (lån/bidrag) med två veckor/år. Det kan också vara svårt att studera om du har familj eftersom du högst får tjäna 70400 kr/termin på extraarbete. Nu har CSN ändå höjt fribeloppet, vilket är ett steg åt rätt håll, men jag kan inte förstå varför en inte får tjäna hur mycket som helst när man tar ett lån - bidragsdelen okej, men lånet ska ju betalas tillbaka?

Apropå betala tillbaka, så har jag flera gånger under min studietid lyckats tjäna för mycket, varpå CSN vill ha tillbaka pengarna på en gång. Jo, en kan få en avbetalningsplan, men helst ska pengarna vara tillbaka inom 12 månader. Ofta händer ju det här innan en slutat studera också, vilket försvårar situationen. För det första av den anledningen att en fortfarande har ont om pengar och för det andra p g a den regel som säger att om du har tjänat för mkt under mer än en termin, förslagsvis två, så är det stopp med mer studiemedel. Du kan alltså inte studera vidare om du inte 1, betalar tillbaka bums, 2 bor hemma hos föräldrarna och inte är beroende av studiemedel 3, av andra anledningar har pengar så att du klarar dig utan studiemedel.

När jag var yngre och studerade på Komvux samtidigt som jag arbetade deltid i kommunen så hände detta mig. Jag fick besked först när jag kommit in på universitetet och hade det inte varit för att min kära moder kunnat gå i borgen för mig så att jag kunde ta ett banklån och lösa skulden till CSN omedelbart, så hade jag inte kunnat studera vidare. Snacka om att jag kände att jag tillhörde den prioriterade delen av ett klassamhälle ändå.

Den här gången, när jag studerade med studiemedel med familj, sambo och tre barn, varav sambon sjukskriven, så jobbade jag som vanligt på för mycket och tjänade för mycket. Det kändes aldrig, jag lovar, ungarna ska ha jackor, skridskor, skor och delta i aktiviteter med sina kamrater, det är självklart. Att jag tjänade FÖR MYCKET slog mig aldrig, snarare tvärtom. 

Men efter tre år med studier, föräldrarledighet och extrajobb kom inte bara återkrav från CSN, jag fick också veta att jag inte var berättigad till lånedelen för min sista termin på högskolan, så det blev att leva på bidragsdelen + extraarbete. För återkraven gjordes en återbetalningsplan, 4000 betalade jag på en gång och ca 30 000 ville de ha tillbaka på 12 månader. Det är rätt tufft med tanke på att jag direkt efter studierna också skulle börja betala tillbaka på de studielån jag faktiskt varit berättigad till, ca 1500 kr/månaden.

Hur som helst började jag betala, men.... i september missade jag inbetalningen och fick ingen påminnelse, utan i slutet av november kom ett brev där CSN krävde in hela summan före den 30 november. Hahahahaha. Hallå! Jag jobbar visserligen som förskollärare nu, men jag har ju inte en lön som tillåter att jag betalar in 30 000 kronor med tio dagars varsel...

Jag hade tur. CSN var snälla och gav mig ett förslag på ny återbetalningsplan. Jag skrev under utan att fundera på hur dessa utgifter skulle påverka min ekonomi, glad att ha sluppit undan total katastrof. Jag lade på brevet i mitten av december, mitt i julruschen, och lät mina sparade slantar gå till julklappar och julmat till familjen. När jag betalar räkningarna i december betalar jag även på den nya återbetalningsplanen, utan att jag fått den bekräftad från CSN, det är väl en ren formalitet.

Döm om min förvåning när jag den 21 januari hittar ett brev i posten där CSN meddelar att de inte godkänner avbetalningsplanen eftersom den inkommit en dag för sent. Nu vill de ha hela beloppet före den 29 januari. Det står också att beslutet ej går att överklaga. Att om jag inte betalar går det till fogden som lägger på en avgift på 640 kronor + att jag då får en betalningsanmärkning som kommer att vara kvar i flera år efter att jag betalat skulden. klart en känner sig lite moloken. Och lite stressad.

Och lite fundersam. Vad är de ute efter egentligen? De vet att jag inte kan betala. Ingen (som jag känner i alla fall) kan hosta upp 30000 på åtta dagar. Visst, en kan sälja bilen, ta ett banklån, whatever, men det kommer att ta mer än åtta dagar. De har själva föreslagit en återbetalningsplan, jag har bara skrivit under den och skickat tillbaka den...en dag för sent, so what? Många brev kommer fram en dag för sent i juletid (annars också).

När Norrtelje tidning ringer till CSN säger de att det här kravbrevet går ut automatiskt när överenskommelser inte kommit in i tid. Självklart kan en få en ny avbetalningsplan. Det är bara att höra av sig...

Mycket märkligt. Ungefär en månad efter det att jag skickat in min underskrivna överenskommelse går det alltså ut ett mycket otrevligt och hotfullt formulerat brev per (fördröjd) automatik som gör att jag blir stressad, får ont i magen, sömnproblem etc och så betyder det ingenting? Ingenting? För det är bara att höra av sig så får en en ny avbetalningsplan? Varför skriver de inte DET då?

Jag har nu ringt CSN och förhoppningsvis så ordnar den snälla handläggaren det så att jag får en respit till sista mars med att betala mina 30000 (ja, det är liksom alltid 30000 hur mkt jag än betalar av eftersom räntan gör att det inte blir mindre). Först ska hon skicka ut en överenskommelse om detta till mig som jag ska skriva under och skicka tillbaka i tid...


torsdag 10 januari 2013

När ska halvgamla mammor få spela mot Zlatan?

Idag stod att läsa i lokaltidningen att världens bästa förbundskapten Pia Sundhage och det svenska landslaget i fotboll ska komma till "stan" och lira boll mot det lokala juniorlaget. Herrar?! Jag blev faktiskt förvånad när jag läste det. Skulle inte det vara ett ypperligt tillfälle för unga tjejer att få visa upp sig för en så välrennomerad ledare? Skulle det inte vara ett ypperligt tillfälle för den lokala klubben att få lyfta sin tjej/damverksamhet till högre höjder? Skulle det inte vara en ypperlig sporre för alla våra småtjejer som kämpar på, faktiskt något mer i motvind en sina killkompisar inom samma sport, runtom i sporthallar och på leriga gräsplaner?

Äh, nästa gång får världens bästa herrlandslag komma hit och möta juniordamerna så är vi kvitt.

Eller så kan väl Zlatan och grabbarna komma hit och möta mammalaget? Vi är ju typ superbra. Vi kan komma till Paris också. Om det kniper. För det är väl där han lirar?

måndag 7 januari 2013

Är det viktigt att förvalta skattepengar väl?

Som jag skrev på den här bloggen nyligen så utvecklar borgerligheten ett märkligt och ovidkommande smutskastningsspel så fort de på något vis känner sig hotade av vänstern. Det visar sig åter igen i kommentarsfälten under den förträffliga debattartikel Jonas Sjöstedt idag hade införd i norrtelje tidning.

Vad i artikeln får en kommentator att vilja spekulera i hur vänsterpartiets kursgård i Syninge är finansierad? Artikeln handlar ju om hur vi på ett berättigat sätt använder skattepengar för alla medborgares bästa. Säkerligen har skattepengar någon gång finansierat kursgårdar, och det finns säkert andra "ljusskygga" finansiärer också. Men det är ju inte det artikeln handlar om. Artikeln ifrågasätter om det är riktigt att privatpersoner tillåts slimma skattefinansierad verksamhet och på så sätt kunna stoppa vinstpengar i egen ficka. Är det rätt att de pengar du och jag betalar i skatt riskerar att hamna i någon pengasmart människas privata ficka medan mormor till stor del får tas hand om mamma eftersom den privata eller offentliga skattefinansierade omsorgen inte räcker till?

Som debattören beskriver är det inte bara offentlig eller bara privat vård som försämras, det räcker att någon oseriös aktör går in på marknaden och dumpar priserna så blir alla utförare tvungna att slimma,  spara in och i slutändan sänka kvaliteten. Vem vinner på det? Endast den privata utförare som har möjlighet att stoppa pengar i egen ficka.

En kommentator hänvisar till forskning som visar att kvaliteten på samtliga skolor har ökat i de kommuner det finns friskolor. För det första drivs inte alla friskolor med vinstintresse. Det är en viktig aspekt. För det andra finns det också internationella studier som visar hur likvärdigheten i den svenska skolan kraftigt försämrats i och med friskolornas ohämmade framväxt. 

Frågan är inte huruvida det ska finnas alternativa utförare inom välfärdssektorn utan huruvida vi ska tillåta att dessa utförare plockar ut vinster ur våra skattepengar istället för att förbättra och utveckla verksamheten. Möjligtvis innebar privatiseringarna till en början nya idéer och arbetssätt, men nu finns inte mycket mer än effektiviseringar och vinster på bekostnad av kvalitet, trygghet och ideella krafter kvar.

söndag 6 januari 2013

att ha upplevt en svunnen tid

Under helgerna har jag, som så många andra, tagit del av Palmedokumentären på SVT. Det har för min del inte blivit 100%igt eftersom familjen sällan ger ro att ge sig hän åt TV-tittande (är mycket impad och avundsjuk på de som faktiskt hör ledtrådarna i På spåret och kan vara med och "tävla").
 
Hur som helst, efter Palmedokumentären har det blivit en hel del inlägg och reaktioner i media och på nätet. Och medan jag förfasas över Palmehatet och hur det kan vara möjligt att på en moderat valvaka kasta runt en karikatyrdocka av Palme som stampas och spottas på, så verkar dokumentären hos andra, väckt och bekräftat samma hat.
 
Exempel på hur högern nu räds den demokratiska socialismen och fortsätter svartmåla Palme kan vi bla annat läsa i Gunnar Hökmarks blogg och i Norrtelje tidnings ledare.
 
Jag var själv barn, eller ungdom, under Olof Palmes verksamma tid inom politiken och hade ingen möjlighet att förstå hans storhet, inte minst internationellt. För mig representerade Olof Palme makten och maktfullkomligheten som Socialdemokratin utstrålade. Och trots att det då är lätt att vara kritisk så sattes ju världen och tryggheten lite lätt i gungning under de borgerliga regeringsåren. Socialdemokraternas betongpolitik på alla nivåer och deras "nja" till kärnkraft var och är alltid någonting som jag kommer att ha svårt för, men Olof Palmes ärliga engagemang och solidariska ideal är någonting som jag starkt saknar hos dagens RUT/ROT/Vinstärnödvändigtivården-sossar. Det var så härligt att se att Socialdemokratin faktiskt en gång haft en vision om ett annat samhälle. Det är den drömmen och visionen som präglat min uppväxt och jag har fått ta del av såväl fördelar som nackdelar.
 
Palme var demokratisk socialist, något som Norrtelje tidning skriver att bara Vänsterpartiet idag är i Sverige. Här förklarar han varför. När borgarna blir rädda och saknar argument kastar de dynga. Även om Olof Palme givetvis inte var något helgon, utan en produkt av den tid han levde och verkade i, men också med en stark påverkan på den tidens utveckling, så är det befängt att beskylla honom för borgarna och kapitalismens tillkortakommanden långt efter hans död.
 
Som ung på åttiotalet såg jag, som sagt, Olof Palme som en representant för makten och maktfullkomligheten som skulle protesteras mot och sättas i gungning. Det är bara sunt förnuft, att vilja vara med att påverka sin framtid, att ifrågasätta det nu rådande. När Olof Palme blev brutalt mördad på öppen gata i Stockholm 1986 och mordet aldrig klarades upp, visade det sig att makten fanns någon helt annan stans och Olof Palme fick en roll som frontfigur för oppositionella i samhället. Han var en person som stack ut och vågade tro på sina visioner och många hade redan många år innan hans död förutspått att något sådant skulle hända.
 
En skrämmande dokumentär och när Anna Lindh höll tal vid Olofs begravning, med vetskap om vad som sedan hände henne, är det svårt att hålla en okonspiratorisk inställning till hur samhället utvecklats. Lägg ner hatet. Fortsätt kämpa för demokrati. Kämpa för det ni tror är rätt, men lägg ner hatet. Det har aldrig lett till någonting bra.

lördag 5 januari 2013

Satsa på skolan eller Satsa på bygden?

I veckan hade tre vänsterpartister i Norrtälje skrivit ett inlägg i Norrtelje tidning  för att klargöra hur vi i Vänsterpartiet ser på det arbete som pågått och förhoppningsvis fortsätter för att höja kvaliteten på kommunens skolor. Vi blev ganska missnöjda med rubriken "Satsa på bygdeskolorna" eftersom vi tyckte att den inte speglade innehållet i artikeln, samt att den kändes inaktuell och ointressant efter som "slaget om bygdeskolorna" för den här gången är överspelat. Eftersom inget långsiktigt beslut om skolornas framtid fattats, så dyker självklart frågan upp igen i framtiden, men nu är det ju mer intressant att läsa om vad som bör göras i nuläget.

Vad står det då i artikeln?
Vi kan hålla med om att det står att vi bör satsa på skolan, ja, och vi kan hålla med om att det står att vi bör satsa på bygderna. Men står det, som rubriken anger, att vi bör satsa på bygdeskolorna? Nej, det tycker inte vi. 

Som vänsterpartist känns det onaturligt att säga att vi ska satsa i de skolor som redan har hög lärartäthet och trygga elever. Högsta prioritet bör naturligtvis ligga på att satsa på att de elever som går i stora barngrupper med få vuxna, i skolan och på fritids och i förskolan, får en lugnare lärandemiljö. 

För att behålla den skolstruktur vi har idag med många små skolor på landsbygden krävs satsningar på bygderna som säkrar elevunderlaget för fortsatt verksamhet på högkvalitativa, trygga skolor i kommunen. Det är satsningar som inte kan göras inom Barn och skolnämndens ansvars- eller budgetområde. Då vi kan se sådana långsiktiga satsningar på bygderna blir det även naturligt att satsningar i själva skolorna kommer till.

Vi är måna om att det nu blir reella kvalitetssatsningar i kommunens skolor. För att åstadkomma detta krävs det antagligen att mer pengar skjuts till. Vad det gäller skolstrukturen är det en fråga som inte kan behandlas inom fackområdet barn- och skola, det krävs andra åtgärder för att säkra tillgången på elever, lärare och kvalitativa lokaler på landsbygden. I Vänsterpartiet välkomnar vi sådana satsningar och vi välkomnar också ett långsiktigt brett beslut om skolstrukturen som kan ge våra bygdeskolor arbetsro åtminstone ett par mandatperioder framåt.

Norrtelje tidning valde efter påtryckningar från skribenterna att ändra rubriken i nätupplagan. Gå gärna in via länken ovan och diskutera frågan